Tänk vad o-skrivande jag har blivit. Tänk om jag håller på att tappa det där. Tänk om något nytt är på väg. Nej, det är höst nu, så inget kan gå fel. Jag har träffat köttigt påtagliga varelser i sömnen. Jag var inte rädd, och jag visste att deras hörnsten var jag själv, så jag kunde ändra dem. Jag gjorde dem till något oigenkännligt: vargmänniska. De var bortom fientlighet såväl som vänlighet. Nyfikna som barn. De nosade på mig och undersökte mig, vred och drog i mig för att se hur huvudet satt fast, via nacken, i kroppen. Det kittlades och på något sätt skrattade jag trots att jag var låst i en frusen kropp. Sen hörde jag ett ljud som måste ha kommit från den vanliga verkligheten, och upplevelsen dunstade.

      Ibland när detta märkliga är på gång, när hjässan vibrerar och när det strömmar el genom kroppen, blir jag så ivrigt fokuserad och vaken att jag hindrar miraklen. Det är som i kvantfysikens experiment, ni vet: det omöjliga sker bara när ingen tittar, när blicken håller sig kring tavlans ram; långt från det centrala motivet. Man måste akta sig noga för mitten: ögon på fokuspunkten skrämmer bort det som (o)möjligen kan anlända.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...