Jag undrar vad i mitt liv som kommer att fastna. Några saker-hat-händelser-människor-manier kommer att komma tillbaks om och om igen, sen när eller om det klara minnet och sinnet går i ide. Men något - vad? - kommer att sätta sig och söka upp mig i chockvågor. Evigt och förbannat envist cirkulerande i en senhöst som blir som en enda lång freudiansk felsägning. Vad kommer att komma tillbaks? Vad kommer att sätta sig? Vad kommer att visa sig ha haft tyngd?

Nu brände jag maten. Helvete också.
Det kommer jag att glömma. Eller är det just det som kommer att sätta sig?

Man glömmer ofta ordet "att". Det börjar kännas märkligt främmande att skriva det alla gånger det egentligen "skall" vara med (någon bestämde det någon gång). 

Jag har drömt märkligt mycket om farliga illvilliga hunddjur det senaste. De är ute efter mig och mina snälla hundvänner. I natt flydde jag undan döden upp i ett träd. Men min hundvän kunde inte klättra och jag skrek mig vaken när jag fann henne (saltade jag maten? bäst att salta igen...). Hennes nos var tvärt avbiten och ögonen var borta. Hon vad död, tror jag. Jag undrar vem hon är och jag undrar vilka de är. Jag undrar vad som får dem att komma nu. Jag undrar vad som händer, egentligen.

Allt är slut.

Jag drömde om en lustmöderska som tog människors liv helt barnsligt. Ett ständigt "hoppsan..." utan samvete eller eftertanke. Efter varje försvunnet liv slet hon sönder kropparna och lade i en stor (minst fem meter hög) hög på bakgården. Röd död hög. Men så kom en dag (det är som en saga) då hon träffade sin själsfrände och livskamrat. För att göra sig lika stor med honom, liksom jämnbördig - jämförbar -, tog hon av de röda högarna på bakgården och fyllde i sig själv. Hon blev stor. Lika stor som han eller större. Men ack så porös hon var. (Kanske är alla som bygger på sig själva med de döda (dvs alla, utan undantag) egentligen precis lika porösa). Då han och hon skulle ägna sig åt det där som förälskande människor ibland ägnar sig åt, så grävde han in med handen i hennes mag - rakt igenom hus och allt, och såg vad som fanns där. Han fann något som var vackert. En lysande vit pärla stor som en knuten knäve. Den var knuten till lusten eller till livet. Det finns väl en skillnad?

Jag mår illa av flera anledningar. Därför blir det varmt och härligt när regnet öser ner utanför. Det passar nu. Härom natten hade jag en dröm som kändes märkligt arketypisk. En stor svart muskelös hund stängdes ute. Den var farlig, det bara visste man. Men sen så insåg jag att min hund var där ute, ensam med den svarte elake starke. Så jag var tvungen att öppna dörren igen. In kommer den svarte, och han anfaller med brutalitet - slänger sig med tänder efter min hals. På något vis tar jag hans liv, och i efterhand minns jag att "hunden" inte hade tassar med klor, utan en gets klövar.

Hunden är en annan, eller så är den jag själv. Eller båda delarna. Förmodligen båda delarna.