I något program någon gång sa en kvinna att hon, sedan hon överlevt sin cancer, börjat se sig om efter själsliga anledningar till sjukdomen, snarare än kroppsliga. Var jag olycklig? Var det därför jag blev sjuk, i kroppen? Kunde jag börja leva, sen, då, just eftersom jag var döende? frågade hon sig.

Sjukdomar är i många fall mysterier. 

Någon bakterie eller något virus, eller så, har slagit sig ner i mina lungor. Det har jag varit med om 5-6 gånger förr och läkarna undrar varje gång hur det är möjligt - "du är ju så ung". Ja, vad vet jag? Passiv och aktiv rökning, damm och limm? Eller kanske vill jag, i min typ primordiala dualism, bli sjuk i kroppen - och kanske blir jag det således. Men ack, det är ju så; att om man trycker  ner något, försöker låta bli att ta i det och se på det, så blir det ändå i slutändan än mer centrerat.

       Men. Jag tycker mig ändå märka att sinnet eller själen får ett större utrymme, när kroppen ligger och darrar utmattat. Asketismen: håll ögonen borta från kroppen för att ge dem chans att se något annat, istället. Härom natten till exempel, innan jag fått något mot lunginflammationen, kunde jag inte sova. Jag var olidligt ivrig och aktiv medan kroppen skrek efter vila. Det var inte förrän jag satte mig och det blev...

inget mästervärk

men

jag somnade sen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...