Alla har varit med om det: när någon sitter tyst och ser bekymrad ut, och man frågar: Vad är det? Vad tänker du på?, och man får svaret: Ingenting. Det är ingenting.

         Vi vet att det egentligen är något; att det finns ett ting, ett någonting, som stör personen och som rusar runt i personens tankar, men att personen inte vill tala om det. Personen ljuger, det utgår vi ifrån. Och det är sant. Sant men även falskt: personen både ljuger och talar sanning. För i detta så bekanta och genomlevda svar finns nog faktiskt ett avslöjande av någonting ytterligare. Svaret pekar mot en annan nivå av bekymmersamhet - en mer grundläggande nivå, som svävar i luften. För det är väl ändå så, att det är just i  ingenting-et eller i avsaknaden, i den oundflybara relationen till vår tomhet, som vår största bekymmersamhet gror?