Amsterdam och Oslo, och möten mellan sömn och vakenhet därimellan. Ett lugn och en lycka och en styrka. Men nu får jag hålla mig lugn och stadig och ordentligt fästad i jorden och mellan väggarna, en stund. Flykten går nog inte att upprätthålla för evigt även om det känns, som att man kvävs långsamt under rastlöshetens kudde. Kort och mundant uttryckt: man blir trött. Och särskilt genom de monotona partierna av resandet - då man fastnar i något görande som är utmattande: utmattande och helt okänt. Något händer som utmattar, men man vet inte vad. Flyg och åk under ett arbetande vars form och mål förblir okänt.

Sen landar man i ett hem, och förlustångesten tar vid. Inget är förlorat, vad jag vet - men hotet om förlust vankar av och an utanför dörren. Reglerna är vidriga, för man förlorar alltid bara det man älskar och det som upprätthåller en: det som är ens märg. Förlusten av oväsentligheter är inte förlust - förlusten måste vara katastrofal, katastrofalt ohanterlig.

Men vafan. Don't worry. Be happy.