Ibland drabbas jag av en spontan, ofrivillig och hotfull animism. Allting som låter - allt som är ljud - tränger sig på och hela rums-tids-bilden hamnar ur led: de är stressade, herrejesus vad stressade de är, kylskåpets suckande, hjärtats slag, mina andetag, bilarnas brummande, akvariepumpens pumpande, regndropparnas droppande. De springer på i precis samma takt som alltid, antar jag: men de låter och hälsar ändå på mig i en vedervärdig hastighet. Fort fort fort! Skynda Skynda Skynda! För fan! För fan! 

        De är arga, rastlösa, flyktbenägna. De slåss för sina liv utan att veta vad som hotar dem (kanske är det tiden, tiden som plötsligt går så mycket fortare). Rusa! Rusa... någonstans, vart? vem vad? vet inte! men rusa nu för gudarnas skull! I cirklar springer de, så att det bildas ett bakgrundssus som inte kan överröstas, men som överröstas ändå. Universum blir plötsligt reducerat till paradox: allt som inte går ihop går plötsligt ihop, utan att gå ihop. Någonting (jag vet inte vad) komprimeras till ett grått hopknucklat Något, som har ont, och sen när det inte kan komprimeras mer så komprimeras det ändå ännu mer.

      Alla mått och proportioner förändras. Avstånden blir kortare, tiden går snabbare, tryck och tyngd maximeras. Absolut intensivitet. Sakerna som låter, ljud-sakerna eller sak-ljuden, tar över och utplånar allt annat: smaken, känseln, värmen, tanken. 

Men igår, när den tillfälliga animismen överrumplat mig (det kommer när jag är utmattad, har jag märkt, när jag blundar och bara hör), märkte jag att botemedlet var min egna röst. Jag sa något högt och verkligheten återgick till en vanligare takt. Som om rösten vore en måttstock som gått till graven, men som i sin återuppståndelse ställer allt till rätta igen. Autokorrigering, åter i sync.

Alltid är det lika otäckt. När saker och ting börjar röra på sig av sig själva. Spöke! Detta går emot mina regler! Mina beräkningar! Åh Herre, min Gud; vart har min trygga kausalitet tagit vägen? Hur skall jag kunna överleva i denna värld, där sedan kommer före nu, där tiden är ur led?

        I natt: fikonträdets ena gren darrade hastigt och upprepat, om och om igen, drabbad av osynlig kraft när jag och en vän hade gått och lagt oss. (Rummet var fyllt av ett röd-orange ljus. Jag vet inte varför.) När grenen darrade frågade jag vännen (hon låg på soffan): "Såg du det där?". Det hade hon gjort. Vi undrade en stund.

        Men sen visade det sig, till vår stora besvikelse, att det bara var helt vanliga (kausalt korrekta) byggarbetare som varit i farten, på stegar utanför fönstret. Mina arma spöken, ack, mina arma spöken. Ni sviker mig åter och åter, men jag litar på er ändå.

För ni återvänder alltid.

På kunskapskanalen igår talade en kvinna som hade skrivit en bok. Den handlade om Jesus, bland annat. Hon tyckte han var en osympatisk ledare, att han hackade på sina lärljungar och på olika sätt missbrukade sin maktposition. God morgon Snällhetens Vålds-förespråkare, tänkte jag. Jesus var inte lamm, han var varg också. Men herre, så svårt det verkar vara att förstå, att det krävs svärd såväl som klappar på axlar om frihet och öppenhet skall bevaras.

       Kvinnan som hade skrivit en bok talade även om dogmatismer av olika slag. Hennes kritik av Jesus ledarskap gick i den linjen: att våga ifrågasätta det som inte får ifrågasättas. Rätt, absolut rätt. Men hon slår samtidigt en uppenbar knut på sig själv, när hon ifrågasätter Jesus outgrundlighet och skiftande skepnader, mellan lamm och varg. För det är ju i en sådan blandning och skriftning som våldet, dogmatismen, det låsta, bäst motverkas. Jesus höll saker öppna, i förundrans tecken: han var outgrundlig. Det var snarast senare: när Jesus som snällt lamm mejslades fram, som våldet tilläts bereda ut sig.

       Religionskritik stod också på kvinnans agenda. Det är fråga om människors frihet, menade hon. Den som föds in i en religiositet är dömd till dogmatism, och det är otäckt. Det är det. Samtidigt är religionen en kritik av världens  ateisters levnads- och tankesätt. Varför annars blir exempelvis Humanisterna otroligt upprörda och galopperar runt vilt och frustande när andra, religiösa världsbilder travar in på deras fridsamma äng?

       Jag vill komma någonstans med detta. Jag vill komma till den punkt där en rädsla faktiskt avslöjas - hos dem som kalkylerar och lägger fram förklaringar, skisseringar: hos dem som stressa fram abrubta svar. Och jag ställer mig i försvar för en viss typ av religiositet: den typ av religiositet som låter bli att stänga portarna, den som undgår dogmatismen. Den typ av religiositet som låter bli att sortera lamm för sig, vargar för sig: och som undviker försök till fastkedjande av outgrundliga djur, förhållanden och ting. Här någonstans finns dogmatismens största hot. I frågans öppenhet och i att hålla frågan öppen. Att våga stå rak inför ett fenomen som smular sönder, som gör det förgivettagna främmande, och som inte låter sig själv inordnas i vare sig diagram 1 eller diagram 2.  Att istället stå kvar: förundrad, ödmjuk, stärkt, försvagad och liten; inför det outgrundliga.

       Förundran. Eller om man vill vara grekisk (det vill man ju): thaumazein. Det är här alla ordningar och byggen har sin uppkomst och sitt första hem. Man börjar sitt tänkande i att undra, att för-undra. Men förundran, den ordentliga förundran, är inte hos oss för att bli löst. Den är inte här för att bli botad eller tillrättalagd. Den är snarast här för att hålla dörrarna öppna och behålla något som inte kan konceptualiseras. Det är smärtsamt, för undret är även ett sår som inte vill läka - men det är samtidigt genom detta sår och denna klåda som vi undgår det absoluta våldet. Det tveeggade får aldrig bli något mindre än tveeggat. Förundrans gud, Thaumas, blev allt till trots far inte endast till regnbågarnas Iris, utan även till Harpyjerna: monstruösa, stjälande bevingade kvinnovarelser. Thaumas (och hans kvinna: Electra) bar alltså på frön till det sublima; det som förtrollar i skönhet såväl som i förskräcklighet. Det finns i detta ett uns av ickevåld; eftersom det närmsta vi kan komma en fred är ett mindre våld, som rymmer en hemskhet jämte en trevlighet.

Jag bjuder avslutningsvis på några citat från Mary-Jane Rubensteins fina bok Strange wonder: the closure of metaphysics and the opening of awe:

"Thaumazein wonders at the stubborn inscrutability of the everyday. Unlike curiosity or puzzlement wonder does not vanish when the cause of a surprising phenomeneon is discovered, nor does it relentlessly seek out new marvels to calculate, comprehend or possess. Wonder wonders at that which conditions - and for that reason ultimately eludes - the mechanisms of calculation, comprehension and possession themselves" 

Ett tänkande som stannar hos undret, förblir med undret "keeps propositions provisional, open-ended, and incomplete. This is because wonder wonders at the strangeness of the most familiar: at that which, within the possibilities of determinate thinking, still remains indeterminate, unthinkable, and impossible. Wonder wonders at the opening in which all determinate thinking takes place"

"opening the question about wonder opens the question of opening itself"

"Wonder opens and originary rift in thought, an unsuturable gash that both constitutes and deconstitutes thinking as such. To open the question of wonder is to open thought not only to the fantastic and amazing but also to the dreadful and the threatening"

"Thaumazein keeps problems unresolved. It renders the thinker incapable of doing the kind of simple calculating or sure representing  that might secure himself and his knowledge against the stream od indeterminacy"

"If thinking were truly to keep wonder open it would have to give up all efforts to purify itself of the ugly and the monstrous; to open itself to rainbows and Harpies, the awesome and the terrifying alike" 

Jag måste slå mig själv i ansiktet när jag är framför skärmen. Mitt medvetande går direkt in i ett halvsovande annars. Ögonen ställer in sig på en punkt lite innan eller framför det som skall betraktas, och tittar rakt in i en oskärpa. Det finns inget där att se.

Vissa har kallat det trötthet.

Men jag tror att det är något med internet. Kroppen och sinnet har blivit delar i ett kretskort. Att sitta fastetsad och mala ett vakuum, i väntan på att en signal skall skickas, så att man kan svara. Förblir det tyst sätts man på tomgång, i vänteläge. Man vilar inför ett eventuellt uppdrag. Man är en förslavad Cyborg.

       Skuggspel. Platons grottan har fått blinkande lampor och interaktiva spel, och dockspelet har bytts ut mot levande filmer. Det krävs, för oss svagsinnade, en stor styrka och skicklighet för att komma loss - en bestämd och barsk nedmontering av en djurisk-maskinell drift. Man har ju börjat känna sig hemma. Man har börjat tänka att "det är väl såhär det är? inte är väl blicken klarare någon annanstans?" 

Det är tur att jag har ett kök också.

I natt var jag ute och flög.

Bortom kontroll, ibland

Bland vindarna.

Man dras upp upp-och-ned, i spiralrörelser

Testar åter och åter igen

Hur högt upp man kan komma.

Från ovan såg jag världens längsta iller anfalla en häst.

(Det var i närheten av vargskogen)

Hästen dog.

Vi oroade oss.

För vi var på väg någonstans, och vi behövde hästens hjälp

Men allt var ändå lätt

För min bror hade sparat en liten ask, med tidningsurklipp åt mig.

Jag ville sätta dem under mina fötter.

Jag kände mig trygg då.

Sedan torkade jag smuts från vänners ansikten

Och de blev blyga

Som om jag avslöjat dem.

Men alla hade lika mycket smuts

I sina ansikten.

Maniskt kollagepåbyggande. Det räcker inte med en och en halv vägg.

Man vet inte varför vissa drömmar är hemska. I natt tvingades jag vakna efter... något. Jag minns knappt en enda scen, men kanske fanns där en bild av något mörkblått, en torso med något svart? Sedan kan man inte längre ligga med ryggen mot rummet, för man vet att det måste finnas något där.

   Tänd lampan. Ett vagt ljus räcker.  Inget annat får plats när ljus fyller rummet. Det drar sig undan, antar jag. Återvänder till en annan plats, som inte alltid varit dess hem, men som blivit det när ljuset gjort sina berömda framsteg.

Jag tror att det som nästan kom till mig tog sig in genom tankar som tvingades på mig under nattpromenaden, som ägde rum några timmar innan sömnen. Det var sådär suggestivt ute. Nästan fullmåne och disigt. Och så hände det, att jag märkte att jag gick och tänkte på (och inte kunde sluta tänka på) Trollkvinnan - den vidriga smutsiga varelse som kom från skogen, i en dröm i somras, och försökte strypa mig; med ett hånfullt leende på en liten men bastant kropp. 

   När som helst kunde hon stå framför mig på stigen, visste jag. Snett leende. Helt stilla. Helt tyst. Jag vet att det är farligt, eller i alla fall mycket ofördelaktigt, att tänka på henne ute i skogen om natten. För det mesta har jag inga problem med ett låta bli - men nu kunde jag ändå inte sluta.

    När jag fick syn på något malplacerat utmed en månbelyst kulle tog fantasin över, en stund. Jag stannade och tittade. Är det ett djur, en stubbe, eller är det...? Jag skulle just till att gå fram, undersöka, när det lilla malplacerade självmant rörde på sig och visade sitt sanna jag.

Ett rådjur.

Jag var redan inne på välkomnande stigar när jag senare under natten vaknade, och starkt kände att jag inte var ensam. Tanken var redan introducerad.

Men var det jag eller något annat som introducerade den?

Jag talade idag länge med en alkoholiserad finsk man som trodde sig vara Jesus. "Jag är en Mästare!", deklarerar han. "Men, skulle Jesus, som är du, ha sagt så? Var inte Jesus, som är du, väldigt ödmjuk?". Jag möts av stora, förvånade ögon. Eftertänksamhet. "Jo. Jo, det har du rätt i! Han var väldigt ödmjuk!".

      Han nämner sedan att han hade haft visioner. Jag frågar om dessa, men han låtsas inte om att jag frågat. Däremot berättar han gärna, att Jesus inte sa ett ord på väg till korset och under korsfästelsen. Och inte heller han, den finske Jesus, var rädd för döden, påstod han. För han hade Jesus, han hade och var Jesus på en och samma gång. Och Jesus var bara hans.

      Han berättar om sin dotter. 28 år gammal, fyrbarnsmamma, Chalmersstudent. "Jag saknar henne så." "Din dotter?, undrar jag. "Nej, Josefin, min fru", svarar han. "Då får du väl försöka hitta något annat att brinna för?". Ett sarkastiskt skratt ljuder och jag förstår precis - "Något annat? Vad skulle det vara?", undrar han. Jag har inget svar.

Människorna på vagnen hör vårt samtal. Men de låtsas inte om det. De sitter en halv meter ifrån den finske mannens röst utan att höra. De har ju hörlurar. Det hade jag med. Jag skulle just avnjuta Riders on the storm när Jesus krävde min uppmärksamhet. Mina medpassagerares försök att inte finnas till var mer fascinerande än det faktum att jag pratade med Jesus i egen hög person.

"Jesus var hårdrockare".

"Fanns hårdrock på den tiden alltså?"

"Ja, det är jag säker på".

"Boxning också?"

"Jaja, jag är ju boxare, så..."

"Vad har du gjort av ditt liv, Tommy?" börjar han sjunga. Jag frågar "Tommy?, är det du?". "Ja, jag har skrivit den här låten själv". "Har du några svar på frågan då?" undrar jag. Jag får ett kort och gott "nej" till svar, och sedan är det bara till att lämna ifrån sig ännu ett sarkastiskt, gemensamt skratt.

       Han vill att jag skall titta honom i ögonen. "Vad ser du? Visst är de snälla? Jag har goda ögon". Det hade han. Men jag vet å andra sidan inte om jag någonsin sett en människa med onda ögon. Alla människor är sårbara i ögonen. "Vissa människor blir rädda när man tittar dem i ögonen" säger jag. Han förstår inte alls vad jag menar. "Blir du rädd när du tittar mig i ögonen?". "Nej nej, men andra blir rädda när jag tittar dem i ögonen". Han förstår fortfarande inte vad jag menar, och återkommer hela tiden till ett klandrande av sig själv. Vi lämnar det.

       "Jag blir så arg, förbannad, på att folk inte fattar!" utbrister han plötsligt, högt, aggressivt, apropå tro, och apropå hans övertygelse om att jorden snart kommer gå under. Jag såg hat i hans goda ögon. "Men man kan inte tvinga folk till tro?". Han skrattar igen "nej nej, det har du rätt i, det har du rätt i". Hatet försvann. Och ersattes av ännu en glimt av cynism.

        Min hållplats. Jag ställer mig upp, säger farväl och ser två svarta killar som suttit bakom mig. De tittar på mig med förvånade, medlidsamma, hånfulla och samtidigt respektfulla ögon. Ögon som utan röst sa:  "jävlar, stackars lilla flicka, vi beklagar att du fick stå ut med detta, men starkt jobbat: varför pratade du överhuvudtaget med honom".

Jag vet inte riktigt, men jag led inte. Däremot undrar jag vad som hände efter att jag lämnat vagnen.