Maniskt kollagepåbyggande. Det räcker inte med en och en halv vägg.

Man vet inte varför vissa drömmar är hemska. I natt tvingades jag vakna efter... något. Jag minns knappt en enda scen, men kanske fanns där en bild av något mörkblått, en torso med något svart? Sedan kan man inte längre ligga med ryggen mot rummet, för man vet att det måste finnas något där.

   Tänd lampan. Ett vagt ljus räcker.  Inget annat får plats när ljus fyller rummet. Det drar sig undan, antar jag. Återvänder till en annan plats, som inte alltid varit dess hem, men som blivit det när ljuset gjort sina berömda framsteg.

Jag tror att det som nästan kom till mig tog sig in genom tankar som tvingades på mig under nattpromenaden, som ägde rum några timmar innan sömnen. Det var sådär suggestivt ute. Nästan fullmåne och disigt. Och så hände det, att jag märkte att jag gick och tänkte på (och inte kunde sluta tänka på) Trollkvinnan - den vidriga smutsiga varelse som kom från skogen, i en dröm i somras, och försökte strypa mig; med ett hånfullt leende på en liten men bastant kropp. 

   När som helst kunde hon stå framför mig på stigen, visste jag. Snett leende. Helt stilla. Helt tyst. Jag vet att det är farligt, eller i alla fall mycket ofördelaktigt, att tänka på henne ute i skogen om natten. För det mesta har jag inga problem med ett låta bli - men nu kunde jag ändå inte sluta.

    När jag fick syn på något malplacerat utmed en månbelyst kulle tog fantasin över, en stund. Jag stannade och tittade. Är det ett djur, en stubbe, eller är det...? Jag skulle just till att gå fram, undersöka, när det lilla malplacerade självmant rörde på sig och visade sitt sanna jag.

Ett rådjur.

Jag var redan inne på välkomnande stigar när jag senare under natten vaknade, och starkt kände att jag inte var ensam. Tanken var redan introducerad.

Men var det jag eller något annat som introducerade den?