Alltid är det lika otäckt. När saker och ting börjar röra på sig av sig själva. Spöke! Detta går emot mina regler! Mina beräkningar! Åh Herre, min Gud; vart har min trygga kausalitet tagit vägen? Hur skall jag kunna överleva i denna värld, där sedan kommer före nu, där tiden är ur led?

        I natt: fikonträdets ena gren darrade hastigt och upprepat, om och om igen, drabbad av osynlig kraft när jag och en vän hade gått och lagt oss. (Rummet var fyllt av ett röd-orange ljus. Jag vet inte varför.) När grenen darrade frågade jag vännen (hon låg på soffan): "Såg du det där?". Det hade hon gjort. Vi undrade en stund.

        Men sen visade det sig, till vår stora besvikelse, att det bara var helt vanliga (kausalt korrekta) byggarbetare som varit i farten, på stegar utanför fönstret. Mina arma spöken, ack, mina arma spöken. Ni sviker mig åter och åter, men jag litar på er ändå.

För ni återvänder alltid.