Jag måste slå mig själv i ansiktet när jag är framför skärmen. Mitt medvetande går direkt in i ett halvsovande annars. Ögonen ställer in sig på en punkt lite innan eller framför det som skall betraktas, och tittar rakt in i en oskärpa. Det finns inget där att se.

Vissa har kallat det trötthet.

Men jag tror att det är något med internet. Kroppen och sinnet har blivit delar i ett kretskort. Att sitta fastetsad och mala ett vakuum, i väntan på att en signal skall skickas, så att man kan svara. Förblir det tyst sätts man på tomgång, i vänteläge. Man vilar inför ett eventuellt uppdrag. Man är en förslavad Cyborg.

       Skuggspel. Platons grottan har fått blinkande lampor och interaktiva spel, och dockspelet har bytts ut mot levande filmer. Det krävs, för oss svagsinnade, en stor styrka och skicklighet för att komma loss - en bestämd och barsk nedmontering av en djurisk-maskinell drift. Man har ju börjat känna sig hemma. Man har börjat tänka att "det är väl såhär det är? inte är väl blicken klarare någon annanstans?" 

Det är tur att jag har ett kök också.