Ibland drabbas jag av en spontan, ofrivillig och hotfull animism. Allting som låter - allt som är ljud - tränger sig på och hela rums-tids-bilden hamnar ur led: de är stressade, herrejesus vad stressade de är, kylskåpets suckande, hjärtats slag, mina andetag, bilarnas brummande, akvariepumpens pumpande, regndropparnas droppande. De springer på i precis samma takt som alltid, antar jag: men de låter och hälsar ändå på mig i en vedervärdig hastighet. Fort fort fort! Skynda Skynda Skynda! För fan! För fan! 

        De är arga, rastlösa, flyktbenägna. De slåss för sina liv utan att veta vad som hotar dem (kanske är det tiden, tiden som plötsligt går så mycket fortare). Rusa! Rusa... någonstans, vart? vem vad? vet inte! men rusa nu för gudarnas skull! I cirklar springer de, så att det bildas ett bakgrundssus som inte kan överröstas, men som överröstas ändå. Universum blir plötsligt reducerat till paradox: allt som inte går ihop går plötsligt ihop, utan att gå ihop. Någonting (jag vet inte vad) komprimeras till ett grått hopknucklat Något, som har ont, och sen när det inte kan komprimeras mer så komprimeras det ändå ännu mer.

      Alla mått och proportioner förändras. Avstånden blir kortare, tiden går snabbare, tryck och tyngd maximeras. Absolut intensivitet. Sakerna som låter, ljud-sakerna eller sak-ljuden, tar över och utplånar allt annat: smaken, känseln, värmen, tanken. 

Men igår, när den tillfälliga animismen överrumplat mig (det kommer när jag är utmattad, har jag märkt, när jag blundar och bara hör), märkte jag att botemedlet var min egna röst. Jag sa något högt och verkligheten återgick till en vanligare takt. Som om rösten vore en måttstock som gått till graven, men som i sin återuppståndelse ställer allt till rätta igen. Autokorrigering, åter i sync.