Jag avslöjar alltid för mycket och spöken tycker det är tilldragande. Det är vad man märker om man låter bli att lyssna. En spontan flykt klämmer sig in och min hand och dess led uppenbarar sig som underbara och blir oväntade ämnen för beundran, en stund. Om man skulle kunna gå in i den andra sömnen som rutin och som övning. Det är något vi går miste om här där vi tror att vi lever.

Jag drömde att jag åkte skepp på floden och jag drömde att du somnade. Den här stigen är upptrampad nu och hur långt åt helvete avsides man än glider så glider man snart tillbaks igen. Luften utanför har blivit som kall sand och ljuset från solen har bytt till en ful frisyr. Man släpas fram halvblind och tvingas in-se att man känner igen sig i alla dessa inre och yttre utanförskap, i allt detta jävulskap. Det går aldrig att vara begriplig och särskilt inte nu. Kanske har det vänt för en stund sedan för något slags skratt har börjat kännas i tårna. Det är en sista motståndskamp, men jag har inga tunga vapen. I splittrad trupp anfaller jag alla de mina och vissa av dina (det är ganska hejdlöst och alla är vargar i fåradräkter och får i vargadräkter). Det är som skuggan jag såg springa mot porten bredvid inatt, den försvann knäpptyst ut ur eller in i något och allt hänger ihop med obegripligheten i denna sönderfallets vecka. Om det fortsätter tar det slut och om det tar slut är vi fria. Hånskrattet var det första skrattet och dårskrattet är det sista. Dårskrattet är den verkliga kroppens sundaste dans. 

Den tredje hjärnans tid är inne.