I affären brukar de ställa frågor om mina tomater och paprikor. "Inifrån eller utifrån?". Det brukar vara ganska lätt för mig att avgöra varifrån de kommer, trots att tomaterna utifrån knappt skiljer sig från tomaterna inifrån. Jag minns ju var jag plockade dem och jag är inte helt retarded.

Enkelt. Men sen finns det annat vars härkomst inte så lätt kan avgöras. Alltså, man tror ju att man har fyllt i sin egna gränslinje i den inre rymden ordentligt, med spritpenna, så det inte skall gå att ta miste trots att de olika sakerna som visar sig för en ser likadana ut på ett ungefär. Linjen har dock en plats och tar en plats och måste uppehålla sig i ett visst rum- Det finns alltid saker som hamnar lika mycket inne som de hamnar ute.

          Och sen förklär de sig och lägger sig smygsamt exakt utmed kroppens gräns, härmar och lever sig in tills de andas samma luft som du, genom lungor som lurar precis under dina egna lungors yttersta skinn. Ingen märker något när detta händer för det händer hela tiden och har liksom blivit en tråkig halvgenomtänkt rutin. Tills det ibland kommer tillfällen då något slags översikts-jag irriterar sig på plötsliga stormar av saker som far upp och lever runt och plågat undrar "vad av allt detta kommer inifrån och vad kommer utifrån?". Det är en fråga som krävs för att vissa former av frihet och vila skall kunna uppnås.

Jag har ingen koll på varifrån alla mina saker kommer, de ter sig liksom absolut laglöst och jag är ingen grönsaksaffär. Ingen människa är en grönsaksaffär. Men de liknar oss och grönsaksaffärer där expediter måste fråga om sakers ursprung är de som liknar oss mest. Och expediten är du, i rollen som sakernas anklagare.