Trots att jag inom fyra veckor skall ha läst tjugo böcker om kolonialism och skrivit en essä om något som har med kritik att göra, för att sedan, den femte veckan skriva en essä om kolonialism, någonstans därimellan hålla ett seminarium, och så slutligen skriva ytterligen en essä om kolonialism, så är jag märkligt lugn. Så lugn att jag tar en extra lång promenad med djuret i skogen. Så lugn att jag stannar till och ser att myrorna är ute och tänker att "det är alltså officiellt vår nu?". Så lugn att jag stannar och pratar med en kvinna som håller på att plantera den av myrorna kungjorda vårens blommor på gården. 

      Så lugn att jag knappt ens inser att jag inom en vecka  kommer att ångra så in i helvete  att jag nu säger "välkommen in" till denna ordentligt obefogade fridsamhet. Något säger mig att lugnet jag med sådan naivitet släppt in egentligen är en förklädd storm som väntar på att växa stort för att sedan, som en liten överraskning, börja blåsa upp till tung vindfest.  

Oväntad och oväntat fin måndagsfest. Jag verkade inte riktigt orka hitta på finurliga drömmar i den mindre trevliga halvsömndvala som följde. Istället drömde jag att jag låg i sängen och försökte sova, precis som i vakenheten, även om vakenheten uppenbarligen mest var halv. Den störande kvasiberusningen i blodet blev till yttre rumsmärkligheter i drömmen... Bland annat märkte jag, som från ingenting, att "men, oj, vad ljust det är härinne" varpå jag såg att det stod ett stort akvarium och väsnades och lyste vitt mitt i rummet. "Jaha, det är från akvariet ljuset kommer.... men, vänta nu, jag har väl inget akvarium?". Jo, det hade jag, kom mitt drömjag slutligen fram till. Men detta akvarium stod tydligen vanligtvis utmed väggen, halvt dolt, så det var först nu jag kunde börja störa mig på det. Varför stod det då nu mitt i rummet? Det förstod jag aldrig riktigt. Lyckligtvis var såväl akvarium som berusning borta när jag vaknade.

Kanske är det en dialog från en uteliggarkvinna som går igen här. Det var någon sommar för något år sedan. Vi satt utmed kanalen och började konversera med en smått alkoholiserad men mycket rolig kvinna. På något vänster kom vi in på ett samtal om fisk. Tydligen ville den här kvinnan ut och meta aborre, eller något annat dylikt fiskdjur, och hon säger sedan:

- Så kan man ha dem i ett akvarium sen.

- Har du ett akvarium?

- Jaja.

- Var har du det då?

- Det tänker ja la fan inte berätta för däj!

Akvarium och alkohol, ja, kanske finns det faktiskt ett släktband som ingen ännu riktigt kunnat reda ut.

Vissa fredag- och lördag-kvällar förvandlas jag som genom en magi till  gammal tant. Det händer var gång jag skulle kunna gå men inte kommer någon vart, utan istället fastnar i valets och kvalets oändliga domän, där dåliga program sänds, det ena efter det andra, på teveapparaten. Hjärnan min blev så trött av det där gnatandet - skall jag, nej, jo, nej, jo... kanske, men, nej, eller? - att den inte orkade med mycket annat då. Idag är den fortfarande trött, och lite irriterad, som om den blev söndertrasad av springandet mellan kanske och kanske inte. Den gamla tantens illaluktande kött finns fortfarande kvar under mitt skinn, antar jag. Jag måste vända på kakan innan förruttnelsen nått för långt och blivit ostoppbar.

En övermäktig dos av coolness, som bilden nedan bjuder, kan nog allt hjälpa:

Och förlåt mig Ryan Lobo för att jag tar bilden från din fina samling utan att fråga först.

En låg handling utförd av en gammal simpel tant. 

Jag såg en kvinna på den förkylt paralyserade spårvagnen idag. Hon hade väldigt vackra ögon och såg lite ut som ett mänskligt rådjur. Andra var djuren jag drömde om under natten som ganska nyss var här. Blodtörstande och demoniserade hundar som man, som människa, ändå tog hand om och fortsatte att älska. Med hjälp av bloddränkta små brödbitar i liten platsbehållare mättades eller fjättrades djurets djuriska blodtörst, så att lugnet fick bestå. Ändå var jag rädd för den där lilla vidriga saken som ville åt mitt blod trots att den såg ganska söt ut, och trots att hens matte och husse älskade henom lika mycket nu som innan, då blodtörsten var mindre.

       Som vanligt var det skymning i drömmen, och snart skymmer det också här - utanför mitt fönster i den vakna verkligheten lyser nu dagens sista sol. Sådana där guldaktiga strålar som signalerar att vinterns kyliga, blåaktiga ljus är på väg att dö bort. Från fönstret ser jag husen på Guldhedens topp, på berget där. De är sant guldiga, de där guldhedshusen, när den guldiga kvällssolen lyser på dem. Namnet kom kanske därifrån, från bevittnandet av hur de varmare årstidernas guldiga solstrålar gör berget guldgult. Nu är solen helt bortgången hos mig, men på guldhedstoppens hus lyser det fortfarande smått. Dit upp når inte de blodtörstande drömhundarna än på ett tag.

Min hjärna ville inte sluta planera kommande Derridaseminarium igår kväll. Surr surr surr. Så många trådar och broar och gränser och raviner.

        Börja med sörjandet och ändligheten, med behandlingen av andra, döda eller levande? Börja med behovet av gästvänlighet, med humanioras suktande efter framsläppande av utmanande annanheter? Börja med dogmatismhotet, det kalla och frysande, det paralyserande? Börja med hur världen skälver på gränsen mellan kanske och kanske inte, hur den enda riktiga förlåtelsen är den omöjliga förlåtelsen, hur det enda riktiga valet är det omöjliga valet? Börja med biografiska saker, med   Sergei Pankejev, med Ryssland och godset och systern, med Abraham och Torok, med urscenen: de stillasittande och hungriga vargarna i valnötsträdet? Börja med Freud och detta att herren inte är herre i sitt eget hus? Börja med det ideala nästanmötet, med  det hälsosamma i att aldrig nå fram, med närheten mellan vargen och barnet, med miraklet i nästan-ätandet?

       Eller kanske skall man börja i det hemskaste: i kryptan, trots att man inte riktigt kan komma in i den, trots att den förmodligen är tom när man väl kommer in, eftersom det är effekterna som är problemet, inte ursprunget?

Sergei Pankejev (även känd som Freudpatienten Vargmannen)  med fru. (1910)

Ja. Hjärnan har fått många sötsaker att smutta på nu. Hunden får ta med mig ner på marken, till dofterna av lågt liggande droppar och jord.

En kopp kaffe för mycket. Fan också. Och mina strumpbyxor är väldigt sönder.  Och jag har tappat min kajalpenna i skogen. Inget går att ångra. Det har hänt och händelserna förblir. Så jag kan likväl dansa en liten stund.

Dagen försvann i prat och paranoian visade sig bygga på något sant. Allt för bra människor var i närheten och jag undrar varför stor beundran ger hjärtklappning. De små människorna blir rädda för sin egen litenhet när de ser de stora och vackra, antar jag.  För vi små vet ju att de stora när  som helst kan bestämma sig för att äta upp oss små, och att det då bara är att hoppas, hoppas på att  en jägare är i närheten och beredd att gräva fram  ljuva mormor ur den store vargens mage. Och på samma sätt som små hundar kompenserar sin litenhet genom att morra och skälla och ha sig kompenserar de små människorna genom stora byggen, som kanske skulle falla om de ställdes jämte  en krass verklighet. Eller ja, jag är i alla fall en liten människa av det slaget och av de tendenserna. Obehaglig logik det där. Men förmodligen är det de stora människorna som har det värst av alla parter. Skalven från alla små hjärtan som slår överallt omkring dem måste bli helt öronbedövande och väldigt tärande till slut.

Man kanske skulle börja be till Gud.

Underbar vårdag som dessvärre dränks i sömnbrist. Ändå var det underbart att se hunden plaska genom en stor ren vårpöl och dricka vatten ur vårbäcken. Det var väldigt nära att jag kopierade hans val och njutning. Jag är ju också däggdjur.

        Vi gick genom den lilla byn av små, små hus som jag råkade hitta ute i skogen  häromdagen. Och jag frågar: hur många liknande platser och möjliga upptäckter kan det finnas? hur många hittar man? hur många går man förbi tusentals gånger utan att se? hur många blir aldrig någonsin sedda? Så många små konstiga stigar i skogarna, man ser dem och passerar dem, tänker att den säkert ändå bara leder till en återvändsgränd, kastar ett öga upp men kommer inte närmre än så. Alla leder inte till så byar av små hus såklart. Men vissa gör det, och ibland hittar man dem.