Lite sömn. Plågsamt, men den livliga tröttheten ger en betryggande känsla av berättigad improduktivitet, trots insikten att det egentligen inte är något annat än en lögn och en ursäkt. Drömde om hundar och om ögon i otäck förvandling. Vanliga teman. Otäckheten i förlorad syn, så universellt, så strikt existentiellt - men samtidigt så väldigt bundet till mig, mina ögon och min redan nedsatta syn: och de främmande, tunna artefakter som jag placerar ovanpå dem för att hjälpa. De hjälper mig hjälpa mina ögon,  de gör mina ögon bättre, men någonstans finns ändå en misstänksamhet gentemot de där plastbitarna jag låter ligga nära min syn. De är ju inte min kropp. De är från världen utanför mig. Var nu den gränsen går, mellan mig och utanför.

Lektion. Om retorik som kritik. Jag borde ha frågat om det där skrämmande: hur medvetenhet om uppbyggnad och knep och metaforer och effekter kan blockera en annars ren, naturlig inspiration. Men jag kände att jag kanske skulle kunna ses som lite dåraktig då, om jag avslöjade åkomman, (är det bara jag som har åkomman? är det en åkomma?), så jag höll tyst. En annan gång. En annan gång...

Någon satt och pratade med en för mig osynlig annan i vänthallen. Hon såg sargad ut, men jag visste inte om hon var så sargad, sargad nog att prata med sig själv. Hon kunde likväl ha haft hands free. Teknikens nyheter gör de förvirrade svåra att urskilja i mängden av de som bara är tekniskt uppdaterade. Och även de kan vara förvirrade, antar jag. 

Hunden var glad och hälsade både på mig och på brevbäraren. "Han verkar känna dig...?" frågade jag brevbäraren. "De känner igen kläderna" sa han. Brevbärare och hundar, vilken speciell liten relation de måste ha. Absolut unik.

En fin filt som någon tappat eller slängt i diket lockade och lockar än på mig. Jag undrar varför jag inte förmår plocka upp den. Anseende! För så gör man ju bara inte. Den kan vara äcklig, smutsig och besmittad och så. Men det är inte däri mitt motstånd och min försiktighet ligger, tror jag. Det ligger någon annanstans. I något slags rikedomsideal. Märkligt. När jag var liten skröt mina vänner om hur lite pengar de hade. Fattigdom som ideal. Arbetarklass och allt var det är. Ändå kan jag inte riktigt förmå mig att ta vara på den där utmärkt vackra, om än potentiellt smutsiga, filten...

Andra konstiga saker ligger på marken idag, noterade jag. En såndär klätter-och-klös-ställning för katter, och en pinne klädd med massa sådana där papprullar som toapapper viras run. Är det kasta-konstiga-saker-på-marken-dagen idag kanske? I så fall står den inte mer i almanackan.

Mer kaffe. I obskyra mängder, helst.