Jag hade nyss en diskussion med två främlingar på facebook. Ämnet var gnälliga eller negativa statusuppdateringar. Med ett något sarkastiskt tonfall gick jag till försvar för de gnällande, och till attack mot de äckligt käcka, alltid positiva. Ett tag tänkte jag att mina diskussionspartners skrev till de positivas försvar med en udd av ironi. Jag tvingades snart inse att så icke var fallet. 

Så, varför finner jag de glättiga statusuppdateringarna och deras försvarare så irriterande? Av avundsjuka? Ja, kanske det. Men främst på grund av sådana inläggs tomhet. Det är det svåra, det smärtsamma, det irriterande, det "negativa" som behöver ventileras, exponeras, och i någon grad omvandlas till kreativ kraft. Mänsklighetens fantastiska påfund "humor" vilar just på denna grund: att det finns tragik, irritation, missförhållanden och missnöje, och att det finns människor som ser och reflekterar kring detta. Lyckan är färdig,  den är ett mål i sig, den behöver ingen vidare ventilation, den behöver ingen omvandling - och den föder ingen nära relation, för det behövs ingen empati eller förståelse mellan en lycklig och den som ser den andres lycka. Lyckan är fin, men den är inte särskilt produktiv. Snarare är den en produkt, en färdig vara. 

       Om alla skulle känna sig tvugna att skrika av glädje och inget annat, om de skulle vara tvugna att göra detta jämt - ja, kan konsekvenserna bli annat än negativa? En reservoar av allt det där andra, gnället och missnöjet, skulle snart bilda en svart böld i samhällets hjärta, och vad än värre är - humorn och ironin och sarkasmen skulle dö ut. 

        I ett större perspektiv kan man med ganska stor säkerhet säga att gnäll hänger samman med kritik, med förmåga att urskilja problem, med förmåga att se att vårt Här Och Nu inte är perfekt, och med ett mod att i en eller annan form våga uttrycka detta missnöje. Bannlyses gnällandet så bannlyses, på sikt, utgångpunkten för samhällskritik, för ett fruktsamt utopiskt tänkande som utgår från medvetenhet om problemen, inte utifrån en illusion om att allt är bra om vi bara är positiva. Istället för att flyga ut mot dålig sjukvård, dåliga skolor, dåliga förhållande för landets fattiga, så skulle vi säga "ja, men, gnäll inte nu, tänk positivt, vi har ju mycket att vara glada över också!". En ohyggligt olycklig dikatur av falskt lyckliga människor skulle bli resultatet. Tom och humorlös och utan framtid. Alla dödssjuka människor skulle få höra det många cancerpatienter redan fått höra: "tänk positivt bara, så kommer allt att ordna sig".

I värsta fall hamnar vi i en värld som ser ut som Jehovas Vittnens pamfletter. 

Näe, jag säger som Malin Ullgren skriver i en recension (DN) av Barbara Ehrenreichs Gilla läget - hur allt gick åt helvete med positivt tänkande:

"det mest typiska tonläget i en diktatur [är egentligen inte] svartsynen eller det öppna hotet mot de egna medborgarna, utan i stället ett starkt krav på entusiasm och framtidstro, på enorma skördar och tjocka spädbarn. Det realistiska påpekandet att skördarna slår fel och att barnen är magra är det som inte tolereras."

Se även gärna  detta avsnitt av SVT-serien Jakten på lyckan, där den underbara Hanna Hellquist möter både den svenska lyckoindustrins guru Mia Törnblom och den ovan nämnda amerikanske lyckotvångskritikern Barbara Ehrenreich, och dennes så väldigt behagliga lågmäldhet.