Min hjärna ville inte sluta planera kommande Derridaseminarium igår kväll. Surr surr surr. Så många trådar och broar och gränser och raviner.

        Börja med sörjandet och ändligheten, med behandlingen av andra, döda eller levande? Börja med behovet av gästvänlighet, med humanioras suktande efter framsläppande av utmanande annanheter? Börja med dogmatismhotet, det kalla och frysande, det paralyserande? Börja med hur världen skälver på gränsen mellan kanske och kanske inte, hur den enda riktiga förlåtelsen är den omöjliga förlåtelsen, hur det enda riktiga valet är det omöjliga valet? Börja med biografiska saker, med   Sergei Pankejev, med Ryssland och godset och systern, med Abraham och Torok, med urscenen: de stillasittande och hungriga vargarna i valnötsträdet? Börja med Freud och detta att herren inte är herre i sitt eget hus? Börja med det ideala nästanmötet, med  det hälsosamma i att aldrig nå fram, med närheten mellan vargen och barnet, med miraklet i nästan-ätandet?

       Eller kanske skall man börja i det hemskaste: i kryptan, trots att man inte riktigt kan komma in i den, trots att den förmodligen är tom när man väl kommer in, eftersom det är effekterna som är problemet, inte ursprunget?

Sergei Pankejev (även känd som Freudpatienten Vargmannen)  med fru. (1910)

Ja. Hjärnan har fått många sötsaker att smutta på nu. Hunden får ta med mig ner på marken, till dofterna av lågt liggande droppar och jord.