Morgonskogspromenad. Jag möter en familj utmed stigen. Ett litet barn vill träget gå in på en liten, knappt märkbar, sidostig. "Vill du gå upp där?" undrar mamman. Ja, barnet verkar bestämt nyfiken på den där kvasi-stigen. Underligt, för jag vet att det råkar ligga en Järnålderslabyrint där uppe, upp för stigen. Fångad av det märkliga ögonblicket, kring det här barnet som verkar veta utan att veta, börjar jag tala till mamman. Utan onödigt försnack, eller ens ett hej, stannar jag upp framför henne och säger:

- "Det ligger faktiskt en järnålderslabyrint där uppe, så hon är inne på rätt väg".

Under ett par långa sekunder, medan jag yttrar dessa första ord, ser mamman mycket förvånad, ja, rent av misstänksam ut, trots att mitt utseende knappast bär likheter med skurkar eller banditer, knarkare eller mördare. Men hennes ansikte tinar upp till ett vagt leende när hon hör vad det är jag säger.

- "Jaså?" säger hon.

- "Ja, fast den ligger kanske under snö nu, jag vet inte..." svarar jag.

Ungen fortsätter envist att gå mot stigen och den oväntat väntande labyrinten och mamman säger:

- "Han kände kanske på sig det...". 

- "Ja, han kände kanske kraftfälten..." svarar jag och fortsätter gå och tänker att "jaha, ungen var tydligen en han...".

Så, nu har jag sökt bilder på labyrinter, och stötte helt oväntat på denna fantastiska bild. Tydligen kommer den från filmen "Labyrinth" (1986). Jag känner genast att den borde ses.