Jag såg en kvinna på den förkylt paralyserade spårvagnen idag. Hon hade väldigt vackra ögon och såg lite ut som ett mänskligt rådjur. Andra var djuren jag drömde om under natten som ganska nyss var här. Blodtörstande och demoniserade hundar som man, som människa, ändå tog hand om och fortsatte att älska. Med hjälp av bloddränkta små brödbitar i liten platsbehållare mättades eller fjättrades djurets djuriska blodtörst, så att lugnet fick bestå. Ändå var jag rädd för den där lilla vidriga saken som ville åt mitt blod trots att den såg ganska söt ut, och trots att hens matte och husse älskade henom lika mycket nu som innan, då blodtörsten var mindre.

       Som vanligt var det skymning i drömmen, och snart skymmer det också här - utanför mitt fönster i den vakna verkligheten lyser nu dagens sista sol. Sådana där guldaktiga strålar som signalerar att vinterns kyliga, blåaktiga ljus är på väg att dö bort. Från fönstret ser jag husen på Guldhedens topp, på berget där. De är sant guldiga, de där guldhedshusen, när den guldiga kvällssolen lyser på dem. Namnet kom kanske därifrån, från bevittnandet av hur de varmare årstidernas guldiga solstrålar gör berget guldgult. Nu är solen helt bortgången hos mig, men på guldhedstoppens hus lyser det fortfarande smått. Dit upp når inte de blodtörstande drömhundarna än på ett tag.