Trots att jag inom fyra veckor skall ha läst tjugo böcker om kolonialism och skrivit en essä om något som har med kritik att göra, för att sedan, den femte veckan skriva en essä om kolonialism, någonstans därimellan hålla ett seminarium, och så slutligen skriva ytterligen en essä om kolonialism, så är jag märkligt lugn. Så lugn att jag tar en extra lång promenad med djuret i skogen. Så lugn att jag stannar till och ser att myrorna är ute och tänker att "det är alltså officiellt vår nu?". Så lugn att jag stannar och pratar med en kvinna som håller på att plantera den av myrorna kungjorda vårens blommor på gården. 

      Så lugn att jag knappt ens inser att jag inom en vecka  kommer att ångra så in i helvete  att jag nu säger "välkommen in" till denna ordentligt obefogade fridsamhet. Något säger mig att lugnet jag med sådan naivitet släppt in egentligen är en förklädd storm som väntar på att växa stort för att sedan, som en liten överraskning, börja blåsa upp till tung vindfest.