Vi, jag och hund, mötte nyss en vacker mörkögonbrynad pappa med ett litet flickebarn. Hon var klädd i rosa overall och var liten, en liten människa. För henne var hunden jättestor, ett gigantiskt Djur. En pälsig, svart fyrfotad varelse med viftande svans och spetsig nos.  En jättestor varelse av en helt annan art, främmande men med snälla ögon. Vad fantastiskt det måste vara för de små människorna med de få erfarenheterna, att möta dessa stora pälsiga främlingar.

         Jag försökte få henne att våga hälsa på djuret. Osäkert och sakta och smått gick hon fram men kom inte närmre än en halvmeter. Sen stod de där, den lilla människan och det stora djuret, och tittade på varandra. Djuret var nog den första att känna av den pinsamma tystnaden, för han hittade snart en pinne som han tog i mun och slängde framför den lilla människans fötter, två gånger. Den lilla människan skrattade tyst över detta fantastiska - ett stort svart djur kommunicerade med henne! Men hon förstod inte hur man skulle svara, att pinnen måste kastas tillbaks, att man måste besvara den andres förslag. Samtidigt  undrar jag; är det  verkligen endast då, med svar på förslag, som dialog kan uppstå? Jag tror att de förde dialog ändå, fast på ett eget, osynligt eller hemligt språk.

Soundtrack: Carl Johan Vallgrens Vad skall du med kärlek, när du kan skaffa hund?

För en tid sedan förökade sig idéerna likt loppor i mitt huvud. Jag hade svårt att hinna med, orka med allt vad de krävde av mig. Då jag  vid dagens slut äntligen förmådde lägga mig i soffan för att vila så tvingades jag strax upp igen, för att anteckna något, för att tjäna en eller annan idés krav på förevigande och näring. 

         I de där epokerna finns det ingen trötthet som är stor nog att lyckas komma mellan mig och mina föreviganden av idén - ty där finns också en outgrundligt stark ansvarskänsla inför de där tankarna som kommer.  Någonstans vet jag ju att de inte riktigt tillhör mig. Jag har dem, de lägger an vid min hamn, men de är inte mina - de är inte jag. Snarare får jag en känsla av att de har valt mig, att de har kommit till mig för att söka skydd från döden, och att jag måste ta hand om dem, ta hand om dem innan de försvinner bort. Det känns alltid lite som att jag måste försöka föra en annans talan - det minsta jag kan göra är att försöka återge så korrekt och noggrant som möjligt.

Det finns ingen annan utväg än att bli frenetisk. Härligt frenetisk.

Men den där perioden är sorgligt långt borta nu.  Och jag undrar, vad är det som styr? Vad eller vem är det som bestämmer periodernas följd på varandra? Vad är det som bestämmer att jag inte får eller kan vara inspirerad nu, nu när jag verkligen vill det? Varför vill idéerna inte lägga till i min hamn? Har jag låst porten av misstag? Varför gjorde jag det?

         Det är nästan så att man börjar undra om det inte är stjärnorna som styr alltsammans. Det vore ju fint.