Otrevliga drömmar av onämnbart slag, klassiskt tabutema - men utan drömmens  vanliga accepterande naivitet: jag minns att jag i drömmen försökte övertyga mig själv om att detta måste vara en dröm, snälla säg att detta är en dröm. Till tabusaken forsade också  enorma mängder vatten, en över allt utbredd flodvåg som folk verkade märkligt villiga att anpassa sig efter, villiga att navigera runt på olika vis. Morgonen gick så åt tvugna men samtidigt ytterst nyfikna funderingar kring vad vad detta drömda vatten och dessa drömda tabun kunde tänkas betyda...   

       Mer tid borde ha lagts på Schleirmacher, inför lektion senare under dagen, men vatten och tabu lockade av någon underlig anledning mer än den gamle tyske romantikern. Vattnet forsade dock åter en gång in, under lektionen. Kort nämndes nämligen det svåra i översättandet av ordet och metaforen hav i gamla testamentet. Vattnet och havet, det böljande blå, som för oss idag är sådär ljuvligt lugnande med sitt guppande och sina rytmiska ljud, sin oändlighet och sin stillhet - samma hav var för de gamle något mycket  skrämmande, en kaosmakt, en förintare, en allt-slukande organism som i sitt djup kunde tänkas dölja alla tänkbara vedervärdigheter och odjur.

      När blev havet lugnt och fridfullt? När försvann idén om denna blåa organism som hållare av ohyggliga hemligheter, vilda och aldrig skådade väsen, odjur? När slutade dess storhet och djup och vidd att skrämma, för att istället börja lugna och fascinera?

 Illustration (ca. 1100 f.vt.) av hur havsordjuret Tiamat dödas av Marduk.  Från det mesopotamska skapelseposet Enuma Elish, som kan läsas här.