Gårdagens profetia gick i uppfyllelse.

Eller, med andra ord: jag kunde inte somna.

Jag kunde inte somna eftersom jag visste att det fanns en risk att sömnen skulle utebli, varpå den uteblev. Kanske, kanske inte, kanske, kanske inte. Sådan är hela vår verklighet, fragilt lagd ovan på denna skälvande gräns av möjligheter och omöjligheter som kansket är. Vackert men otäckt då kansket i allians med rädslan kan bli en determinism, en bestämd riktadhet, som i mitt och många andras fall.

Jag tror ni hänger med.

Vid tretiden steg jag upp och satte på TV:n. Spökjägarprogram. Det finns många sådana just nu, har jag noterat. Jag vågar inte riktigt ge mig in på spekulationer kring frågan varför, varför så många program om spöken och hemsökelser, varför nu?

         Helt kort kan man väl istället konstatera att vi aldrig blir av med dem, spökena - att kommer tillbaks och vistas med oss i många former, som konkreta fast abstrakta, som filosofisk tankefigur, som återkommande berättare i populärkulturen, som allmän konkretiserare och gestaltare av den mänskliga rädslan för saker som nästan Är, som gestaltare av vår rädsla för att saker vi trodde var döda och glömda skall komma tillbaks och störa oss, och så vidare.

En annan sak väckte min förvåning och mitt intresse desto mer. Ett medium menade sig ha sett ett stort svart djur, ståendes på bakbenen, i skogen. När en "efterforskare" sedan fick tolka denna uppgift spekulerade hon i huvuvida detta kunde ha varit en spökbjörn. Denna nu spökande björn skulle ha smitit från något av de handelsskepp som förr i tiden lade an vid den närbelagda stranden.

           Alltså: inte monster, inte demon, inte sagans eller mytens odjur eller vidunder - nej, en spökande björn.

         Trots att dessa spökjägare torde vara någorlunda öppna för underligheter synes de inte riktigt kunna tänka sig att den där djuriska gestalten kan ha varit något annat än en spökande björn.  Naturligt fast övernaturligt, på något vis: övernaturlig värld och övernaturligt fenomen, men samtidigt med begränsning till det konkreta vi ser omkring oss.  Någonstans och någon gång blev tankeutrymmet  för litet för monstren och vidundern, antar jag. Men då ett släkte trängs undan träder ett annat in: och det är väl ändå lite fint, och bra, att även djuren numera tillåts spöka, jämte oss människor. 

Länge nästan-leve spökbjörnen!