Vaknar av doften av nybyggt kaffe trots att här inte finns något nybryggt kaffe i rummet. Halvsömnhallucination, förmodligen.

Ägnar sedan morgonen åt slösurfande på nyckelorden "Charlie Sheen" och undrar hur och när och varför det blev okej att driva med instabila människor så länge de är kända? Inte bara okej: utan näst intill påtvingat, som om man inget annat kan göra, som om det inte finns en enda kvadratmeter över till allvar eller empati. Varför känns det som ett skämt att skriva om Sheen som om han faktiskt vore en människa, skriva om honom utan att skämta?

        För alla oss lågmälda vanliga människor blir människan något annat än människa när han eller hon blivit känd, verkar det som. En sak eller ett djur eller en halvgud. Ett abstrakt något, en symbol. Inte undra på att Sheen talar om sitt blod som tigerblod. Men jag vill inte, jag vill faktiskt inte, vältra mig självgott välmående (#winning) i åsynen av hur den framgångrike visar sig falla, visar att jag inte fallit, visar att jag är lite bättre, trots allt. Är det vad alla andra gör? Är det därför det känns som ett skämt att inte skämta om Sheen just nu?