Vaknar av en ihärdigt irriterande drömfågels pipande, och inser strax efter uppvaknandet att pipandet egentligen var hundens blygsamma gnällande. Dagen höll sig fin och vårig, fuktig med jordiga dofter i isens spår, lugn och stadig, ja, den höll sig vacker fram till att jag kom mig för att bläddra några sidor framåt i "Melankoliska Rum" och såg den skräckinjagande kapiteltiteln Insomnia. Blotta ordet insomia gjorde mig yr, beredd att fly, skenande hjärta. Har man varit där, eller älskar någon som varit där, djupt inne i de mörkt sömnlösa skogarna, ja, då vet man att det är något att frukta. Att frukta sömnlöshetens möjliga ankomst och via just denna fruktan uppfylla  profetian,  en otäck logik. Ja, det räckte alltså att jag läste det där ordet,  och fruktan kom. Varför? För att jag, tyvärr, av erfarenhet vet att det alltid kan hända, att sömnen inte kan tvingas fram, att den omedelbart ryggar undan om man oroar sig för att den skall rygga undan. Satan, det obehaget.

Nästan lika yrselframkallande var kapitlet om skrivkramp, om genier och framgångssagor som blivit så vackert utsirade att de till sist faller till botten, på grund av denna skräck för fallet, på grund av denna gryende insikt om att fallet alltid är möjligt, potentiellt stundande. På grund av detta och mycket mer, givetvis - men det är rädslan och paranoian som färdas med insikten att ett fall kan komma, att skrivkrampen kan komma, att kreativiteten kan utebli, det är allt detta som skrämmer mig mest. Denna eviga oro inför insikten att det möjliga, det i nuet görbara, kan bli omöjligt, ogörbart, denna eviga oro inför insikten att förmågorna på något vis inte beror på mig, på oss, utan att de kan släppa, att de kan försvinna, att de kan blockeras. Denna otäcka insikt att det är just denna insikt, denna oro och rädsla, som är nyckeln till dessa möjligheter, dessa möjliga katastrofer. Denna otäcka insikt att jag besitter denna oro, denna rädsla. Och som alltid i vårt cyniskt absurda universom är det ju som så att det tragiskas inträffande är mer sannolikt och säkert än det behagligas inträffande - kreativiteten kan  försvinna, men oron; den är svår att bli av med, den är klibbigt fastklängande. En säker punkt av osäkerhet. Tack för det Gud.

Min favoritkonstnär Kalmakoff får illustrera detta med ett idylliskt självporträtt. Fler tavlor och biografi hittar ni här.