Jag kommer ofta på saker under kvällen, när jag ligger framför TV:n och inte orkar gå upp och leta efter penna och papper. (Jag hörde någon gång om en författare som skrev alla sina böcker framför TV:n - jag kan förstå honom, en viss distraktion, distraktion med måtta, kan nog slå undan en del prestigeförväntningar och lämna rum åt ett rent glädjeskrivande, ett "i förbifarten"-skrivande). Men mobilen, den orkar jag plocka upp, den ligger ju nästan alltid nära. Så sitter jag nu med de sparade orden:

"Självreflektion eller att gå utanför, in eller upp i något annat? Men det är inte samma sak? Medkänsla som dygd."

Jag minns ungefär vad jag tänkte om detta och varför jag kom att tänka på det. En kvinna som var med i Skavlan planterade tanken. Och det är väl ingen komplicerad tanke egentligen. Frågan är helt enkelt: är självreflektion verkligen så fantastiskt bra som vi ofta får höra? Är det inte i uppgåendet i något annat, utanför, som får oss och världen att må bra? Och - å andra sidan kan kanske självreflektion, i alla fall någon av dess många sorter, ses som ett gå-upp-i-något-annat-utanför, då självreflektion ju handlar om att ta avstånd från sig själv, göra en själv till ett objekt att betrakta: att vara objekt och subjekt samtidigt. Men självet slutar för den sakens skull aldrig att vara det viktiga, det som skall undersökas och betraktas och förbättras och bestraffas, eller?

Sufier (muslimska mystiker)  dansar för att glömma sig själva och komma ihåg något annat.

Kvinnan som fick mig att undra och tänka såhär var religionsvetaren och författaren Karen Armstrong. Hon hade som ung bestämt sig för att gå i kristet kloster istället för att studera ihjäl sig på universitetet. Istället blev det klostret som höll på att ta död på henne. Många år senare fick hon dock ännu en gång upp ögonen för religion, i samband med ett besök i Jerusalem där hon för första gången på riktigt mötte islam och judendom. Så blev hon åter fängslad, och fann just detta - det hälsosamma och vackra, och lite mystiska, i att lämna sitt jag för att gå upp i något annat: att känna medkänsla.

Kanske är självreflektionen och medkänska väsensskilda, kanske inte. Men någonstans är det nog ändå som så att vi blir oss själva först när vi möter och kastas in i något annat, särskilt om det andra inte är noga utvalt och likt oss. Utan medkänsla och empati och förståelse och fascination finns inget själv att reflektera över. Ja, det kanske är så det är.