I hungerns hetta kan jag likväl passa på att hylla Nicholas Kalmakoff, den ryske konstnären jag exponerade här för något inlägg sedan. Som om han vore någon slags smältdegel av gränsländer och extrempoler tog denna mystiske man både kvinnohat, asketism, exotism, drömskheter, och ockultism till sitt hjärta, och öste ur denna reservoar fram diverse mäktiga verk. Alla med en fängslande rytm, ett vågigt flöde, en känsla av eldigt vatten.

         Det sägs att han var med i samma sekt - strikt avhållsam men samtidigt blodigt brutal - som den berömde Rasputin: ryssen som trollförde hela kungamakten och vägrade dö. Men till skillnad från Rasputin levde Kalmakoff  ett liv i avskildhet. I perioder lämnade hemmet endast för att gå till sitt arbete vid teatern, där han designade dräkter och kulisser. Det var en av hans vänner från teatern, en skådespelare, som en gång fick tillgång till Kalmakoffs skörd från gränszonen. På vinden, hade Kalmakoff berättat, fanns det skisser, mängder av skisser - av Djävulen.  Och han ljög inte: på vinden fanns verkligen mängder av skisser från de gånger då Kalmakoff lyckats skymta denna mörkrets best. Kalmakoff behövde dock inte vända sig till självaste Odjuret för att få fram en känsla av skräck och äckel och mörker: det räckte att han vände sig inåt, till kammaren där naturens krafter hållits inne, vuxit sig ohyggliga via hemlighetsmakeriet och bristen på frisk luft.

 Kalmakoff på Galleri Charpentier, Paris, 1928. Laurence Caruna darrar förmodligen av ilska då/om han ser att jag lånat denna bild: allt vi vet om Kalmakoff  vet vi nämligen tack vare Carunas efterforskningar. Så, härmed tackar jag honom för hans fina arbete!

Varför denna märkliga besatthet vid mörkrets krafter då Kalmakoff samtidigt levde asketiskt? Varför all denna i konsten oförbisebara eroticism då grundpelaren för Kalmakoff var avhållsamhet? Kalmakoff synes märkligt splittrad i denna inre och yttre kamp mellan djuret som hänger sig och människan som kan välja att hålla djuret tillbaka. Han fjättrar sig  hårt vid den upplysta människans borg: men ju hårdare repen dras desto vildare, färggladare, starkare, ohyggligare och vackrare blir allt som rör sig på andra sidan av muren. Och muren mellan upplysningens borg och skogens vildliv är knappast oforcerbar. Genom penseln tassar djuren från landet bortom in i Kalmakoffs säkra borg. Blev kan kanske förvånad, ja, lite skärrad, då han såg vad han råkat släppa in? Eller var detta gäster som han hela tiden, halvt i hemlighet, önskat få besök av?

Se galleri här.

Jag oroar mig för att min gulnande palm håller på att avlida och undrar om det går att vara harmonisk om man bara bestämmer sig för det? Om man bara tvingar in sig själv i någon slags kvasimeditativ hippie-anda? Jag ger det ett försök idag, med apelsinsaft, öppet fönster ut mot vårvädret, Bob Marley, och ett intensivt jävla förtryck av alla saker jag borde läsa och skriva och tänka och förbereda. Förtryck: levnadskonstnärens främsta knep, kanske? Jo, jag tänker att många till synes fulländade saker och samhällen och människor nog varit mästare på det där, på att tränga undan ett oönskat stoff. En beprövad metod alltså, och nu är det min tur.

  Ibland får man tillåta sig att skriva fullständigt meningslösa saker, faktiskt.