Dagen försvann i prat och paranoian visade sig bygga på något sant. Allt för bra människor var i närheten och jag undrar varför stor beundran ger hjärtklappning. De små människorna blir rädda för sin egen litenhet när de ser de stora och vackra, antar jag.  För vi små vet ju att de stora när  som helst kan bestämma sig för att äta upp oss små, och att det då bara är att hoppas, hoppas på att  en jägare är i närheten och beredd att gräva fram  ljuva mormor ur den store vargens mage. Och på samma sätt som små hundar kompenserar sin litenhet genom att morra och skälla och ha sig kompenserar de små människorna genom stora byggen, som kanske skulle falla om de ställdes jämte  en krass verklighet. Eller ja, jag är i alla fall en liten människa av det slaget och av de tendenserna. Obehaglig logik det där. Men förmodligen är det de stora människorna som har det värst av alla parter. Skalven från alla små hjärtan som slår överallt omkring dem måste bli helt öronbedövande och väldigt tärande till slut.

Man kanske skulle börja be till Gud.