Jag fascineras över detta hur TVkanalerna överöses av  matlagnings- och inredningsprogram i alla tänkbara former. Varför? Maten, ja kanske är den ämnad att fylla något stort tomrum som karriär och (post)modernitet och annat inte rår på,  kanske är det så. Kanske är vårt djupdykande i grytor och kakor och sallader symptom på en stor saknad av något slag. Men det är inredningsprogrammen som fascinerar allra mest.

         Särskilt det senaste påfundet, där Soffi Propp (som hon alltid kommer att heta för mig...) åker runt till familjer i mental nöd för att hjälpa dem - hjälpa dem med huset! Det handlar om allt från rullstolsbundna fäder till änkor och fysiskt sjuka barn. Sofias Änglar heter programmet visst, minns jag nu. Dessvärre är programmet så pass monotont att jag ännu inte orkat stirra mig igenom ett avsnitt i sin helhet - men, jag har ändå fastnat för denna bakomliggande idé att om hemmet/huset bara görs fint och rent och helt så kommer det mesta att ordna sig. De lagar dragiga vindar, installerar rullstolshissar, bygger nya lekstugor. En slags symbolisk rening av  hemmet. En fysisk exorcism. Ja, egentligen är det kanske tal om en oerhört omfattande reningsritual i materialismens namn.

Jag kommer osökt att tänka på Anna O. - en av Freuds  (och Josef Breuers) patienter. De episoder då Anna kunde ge uttryck för sina fantasier, lätta på trycket, talade hon nämligen om som att "rensa skorsstenen". Hon mådde alltid mycket bättre efteråt. Kanske mår även Soffi Propps patienter bättre efter att ha fått brädorna på verandan bytta? Förmodligen blir de faktiskt mindre sorgsna och besvärade, för en stund. En stund som varar fram till dess att de upptäcker något annat, något nytt husbesvär, något nytt hussymptom - att färgen flagnar, att några kakelplattor i badrummet börjar lossna, att en kökslucka inte går att stänga ordentligt...

Ytbehandling fungerar aldrig i längden. Det är åtminstone vad jag alltid fått höra.