Vissa fredag- och lördag-kvällar förvandlas jag som genom en magi till  gammal tant. Det händer var gång jag skulle kunna gå men inte kommer någon vart, utan istället fastnar i valets och kvalets oändliga domän, där dåliga program sänds, det ena efter det andra, på teveapparaten. Hjärnan min blev så trött av det där gnatandet - skall jag, nej, jo, nej, jo... kanske, men, nej, eller? - att den inte orkade med mycket annat då. Idag är den fortfarande trött, och lite irriterad, som om den blev söndertrasad av springandet mellan kanske och kanske inte. Den gamla tantens illaluktande kött finns fortfarande kvar under mitt skinn, antar jag. Jag måste vända på kakan innan förruttnelsen nått för långt och blivit ostoppbar.

En övermäktig dos av coolness, som bilden nedan bjuder, kan nog allt hjälpa:

Och förlåt mig Ryan Lobo för att jag tar bilden från din fina samling utan att fråga först.

En låg handling utförd av en gammal simpel tant.