En essä skall skrivas, någon gång. Snart? Jag vet inte. Jag borde, innan jag plötsligt kommer tvingas läsa 150%. Men jag känner att jag är lite rädd för att börja, som om jag skulle kunna svika någon. Skall man skriva när man är som ivrigast? I så fall har det tåget nog redan gått. Jag har väntat för länge. Det kommer bli en svår förlossning. Barnet har blivit lite för stort, det har slingrat och trasslat in sig i navelsträngen. Fast på något vis kommer jag nog lyckas lirka ut det. Lyckas det komma ut helt och rent, och stort, är jag en glad och nöjd mor. Hellre för sent än för tidigt. De tidiga blir så bräckliga och små och fattiga. Och de måste ligga i respirator länge, så att man hinner laga och förstärka i efterhand - ett hemskt komplicerat precisionsarbete som kräver absolut tålamod och absolut koncentration. 

Det sker ett mirakel varje gång man lyckas födas precis på sekunden då barnet blivit moget.