Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastrande gräs timtals i hopp om att kunna tänka "jag har idag rört mig någonstans". Kom igen, det är egentligen bara varmt och dött. Enbart tiden har fukt och den forsar så våldsamt att själen nöts bort. Det är ingen ordning och i bröstet svärmar det som stressade bin. Tredje biet dirigerar det fjärde som hugger ner ett femte och fastnar i en korsning. Andra drivs till havs och till skogs och till vansinne. Du visste men du visste inget och nu vet du det igen. Det finns saker som är eviga och försöker du utrota det eviga bereder du dig på en lönlös kamp. Befrielse är att lägga sig platt och låta bina svärma. Tusentals små insektsfötter som klättrar runt. Det går mot det sämre nu. Manin surrade på bra där ett tag och nu när det lugnat sig inser jag: jag sitter i stormens öga. Det är bäst att inte röra sig. Jag stannar här nu. Jag är trängd och befängd.