Den som inte provat, att gå långlång ensam nattpromenad, i skogen, på höjder och i dalar, över tomma tysta gator, den har gått miste om något obeskrivligt vackert - en upplevelse som är omöjlig att beskriva utan att låta jättepretentiös: men, ja, jag kan inte hålla mig, för det är magi, det är romantik, det är dunkel, det är hemlighetsfullhet, det är det gömda, det är det okända, det är som om mörkret gör allt fult fint.

        Från skogsbergsklipporna nära mig kan man se över hela staden, och man kan ta hur många foton som helst utan att lyckas fånga känslan av att stå där på bild. Och lyktstolparna på kyrkogården, när grenar från grönaträd hänger över, så att ljuset blir lummigt och... ja, ni hör ju. En ensam parkbänk bredvid ett berg, dovt belyst av trött lyktstolpe, vaktad av den nästan sovande solens sista strålar som far genom en öppning mellan träden. Hararna, jösses - alla dessa harar, de är många på dagen, men på natten är de fler. Sen går man ut på en stig mot en klipphäll högt upp och hänförs över allt som samsas i samma undersköna bild: älven, industrin, kraftledningen, träden, berget, dalen, solen, himmelmörkblå-heten. Det är nästan så att man glömmer varifrån man kom, kanske för att man inte egentligen vill hitta tillbaks.

      Som guldkant på detta allaredan sagolika har jag flera gånger haft turen att träffa några stycken små magiska nattvarelser. Jag trodde inte att jag skulle få se dem igen nära mitt hem, inte efter att jag flyttat från landet in till staden. Är de inte lite för exotiska, ömtåliga, kräsna och unika för att vistas i någon annan miljö än den ultimata landsbygden, jämte gårdar och mil efter mil av skogar? Det trodde jag. Men så såg jag dem igår ändå: i det annars kolsvarta diket lyser det grönt. Lysmask!

(Första gången jag såg det gröna ljuset från det lilla djuret visste jag inte vad det var. Fantasin sprang iväg och jag tänkte "störtat utomjordiskt rymdskepp!" och "begravd forntida högteknologisk stad!". Det verkade mer sannolikt än att vi i Sverige skulle ha något så märkligt i vår fauna av idag. Men det var naturen som lyste, och det finns inget "bara" i det. )

(Jag är förresten nyss hemkommen från fyra timmars barfotapromenad med Djuret, så ha tålamod med eventuella textuella fel, et cetera)

Slumpen eller ödet eller tillfälligheterna: hur det ibland blir som det blir, stick i stäv med alla sannolikhetskalkyler, upphör aldrig att förbrylla.

Alltså...

Hur man råkar gå promenad på precis rätt ställe vid precis rätt tidpunkt för att så, på gatan, råka möta nyvänner från gårdagens midsommarfirande. En liten stund innan vi stötte på varann var jag i det där valet och kvalet: skall jag svänga av och svänga bort? skall jag gå under träden eller skall jag gå utmed vattnet? Utmed vattnet, kom jag på okänt vis fram till, ja: utmed vattnet blir bäst. Och så mötte jag nyvännerna.

       Och att sedan vända tillbaks samma väg som man kom, tillsammans med nyvännerna, och då få syn på en annan vän, precis som denne är på väg att försvinna in i ett hus. Hade jag varit där en ynklig eller stark sekund senare eller tidigare hade vi inte mötts. Märkligt detta, med rättan tid och rättan plats.

Ny tavla på g för övrigt:

Djuret och jag har jazzat runt på stan idag. Den snällsvarta duon. Människorna blir så märkligt glada, nästan alla ler och tittar i ögonen, när Djuret är med. Vi plockade upp en biobiljett vid det mystiska Studenternas Hus (som är mystiskt eftersom det är precis lika svårt att hitta varje gång man av någon anledning skall dit). "Jag har vunnit en biobiljett... påstås det", och det var sant.

Ja. En meningslös dag som i sin brist på tankar och mål och riktning går i klar linje med de föregående 14 dagarna. Ledighet kallas det. På något förträngt plan uppskattar jag det nog, trots att det är lite som att bli asket. Virvlarna avtar och man inser halvt skräckslaget att de trygga uppdragen, som är trygga eftersom de är överskådliga, tydliga och klart görbara, håller på att slut, för en tid. Så märker man också, snart, att de många små lättillgängliga rummen ersätts av öppna fält, svag bris, utan upptrampade stigar och skyltar som visar vägen: man får tid att gräva (ner sig).

När virveln som håller människor och löv uppe avtar, så sjunker de alla, liksom naturligt, till äldre platåer.

Till äldre platåer. Nomaden har väl kanske inget mål, men han går för att gå. Stannar han så sjunker han, och kommer till  fossilen, det förstelnade och begravda, i de äldre platåerna där man skyfflat undan och skyfflat över en tomhet av något slag. Någon före detta fånge berättade i teveaparaten häromdagen att då han sattes i isolering, i ett mörkt tomt stilla rum, så kände han sig nödgad att rycka loss en av sina knappar på skjortan - så att han kunde tappa den på golvet, krypa och leta reda på den, tappa den på golvet, krypa och leta, tappa, krypa, tappa, leta. Annars hade han blivit ofrivillig asket bland fossilen.

Nåväl. Om man skulle gå och panta burkar?

Drömmer om svaga, trötta hästar - sådana som jag känt länge, i verkligheten eller i drömvärlden, men som blivit gamla och blivit med skadade ryggar. De var i skymningen som jag var i (varför skymmer det alltid i mina drömmar?) och jag red på dem genom lera och regn trots att de egentligen inte orkade bära mig. De brukar vara starka, bångstyriga och ovilliga, ja, det är sant, men de brukar kunna bära tungt. Något har hänt och det bådar inte gott.

Och sen drömmer jag om en märklig gästvänlighet. Jag bröt mig in hos en man i en lägenhet, och bodde hos honom. Han förvånades när han fann mig men accepterade direkt att jag, en absolut främling, levde med honom en tid.  Snarast var det jag som förnärmades, då han gjorde saker i hemmet utan att ta hänsyn till mig: den oväntade gästen. Så blev det sen, via okända vägar, till ett konstprojekt där jag gjorde en magisk film av skådespelet. Jag önskar att den kunde återges, men jag kan nu endast minnas känslan. Den gick i linje, kronologiskt, utmed stationer, eller så. Och nu undrar jag: vem är mest utsatt i gästvänligheten? Gästen eller den som är vänlig - den som i "gästvänligheten" definieras som vänlig: som inte tillåts vara vare sig mer eller mindre eller annat än vänlig?

Det bästa man kan ge någon är en gåta. Igår fick jag en sådan: den lever och förtrollar ännu, och lär fortsätta göra det tills jag löst den gåta som är gåvan - om den nu någonsin får en lösning.

Såhär var det. Jag var ute och gick med Djuret i skogen. I en slänt med rotvälta träd brukar jag gå och kika, i hopp om att kanske hitta några gamla flintverktyg som de välta träden ibland drar med sig upp. Men så fick jag syn på något annat - ett käkben. Därefter resonerade jag ungefär såhär:

1) Aha! Djurskalle, hämta! 2) Oj, tung djurskalle. Hård. Ser konstig ut. Fossil? Har det funnits dinosaurier här? Knappast. 3) Ponera att det är fossil: tja, den ligger i en slänt, den skulle alltså kunna vara del av ett djupt lager, och kan ha lyfts upp av det välta trädet. 4) Fast nä, även om den har fina anatomiskt korrekta detaljer måste det vara fejk. 5) Ponera att det är fejk; vem i helvete tillverkar en konstig keramikskalle och lägger den ute i skogen, under ett vält träd, och hoppas på att någon av de få förbipasserande kan tänkas få syn på den? 6) Aha! Det gör min bror. 7) Smsa bror: "Jag hittade just något mycket konstigt ute i skogen, erkänn att du spelar mig ett spratt?" 8) Få svaret: smiley. 9) Tolka det som ett erkännande och inse att jag har bästa brodern man kan ha. 10) Ringa broder. Broder säger nej, jag vet inte vad du pratar om, jag skickade smiley bara eftersom jag tyckte det var roligt att du antog att jag var inblandad. 11) Tro på det han säger. 12) Inse att, nej, han ljuger, han driver med mig.

Sedan dess har jag pratat med honom igen. Han vägrar fortfarande erkänna och jag börjar tro på honom. Men om det inte är han, vem eller vad är det då som ligger bakom? Låt oss titta på de alternativa förklaringarna:

a)

Det är en utomjording.

b)

Någon av mina vänner spelar mig ett spratt... De går och köper, eller lägger ner väldigt mycket tid på att tillverka, en skalle, går sedan ut i skogen, väljer en stig och tänker "Tja, här kanske hon går! Vi chansar på det! Jag lägger skallen här, så kanske hon hittar den, idag, i morgon, om tre år, eller aldrig - det är värt risken, alla pengar, allt arbete: även om ingen någonsin hittar den!"

c)

Det är ett riktigt fossil. En förstelnad skalle från en förhistorisk varelse. Det skulle förklara anatomiskt korrekta detaljer såsom hålet i nacken: riktiga kranier har sådana hål, från ryggraden, eller dylikt. När jag skakar på skallen är det dessutom något som skramlar inne i huvudet. Det finns en hålighet. Så, antingen har keramikern gröpt ur skallen och sedan fyllt igen hålet, mycket försiktigt, utan att lämna spår, eller så har där funnits en hjärna som försvunnit under årens lopp. Å andra sidan känns det som keramik, och jag tycker mig kunna skönja ett fingeravtryck på ett ställe...

d)

Någon ovanligt konstnärlig eller ovanligt ickematerialistisk ungdomssatanist har haft en ritual i skogen och lämnat kvar låtsasmonsterskallen av religiösa skäl.

I vilket fall som helst är det en fantastisk gåva, även om det inte var tänkt som en gåva. Återförtrollning av världen -  hell yeah, just do it!

Flickan och Djuret går och badar i den somriga grönskan. De är glada och nöjda och fria och oskyldiga. De är rena. En vacker vy, en idyll, en ljus skönhet. Men idyllen har alltid redan börjat krackelera. För vattnet och sträckan utmed vattnet finns i en verklighet som inte är ren och fin.

"Stranden" är nästanbebodd. Den är upptagen av de kringströvande som inte riktigt bor - människor från samhällets utkant, de utstötta och sargade och beroende ickeboende. De ugglar sorgset mellan färgglada systembolags-påsar. De saknar mycket, tak och ro och glädje.

        Men de äger något som många andra saknar: tid. Och med denna tid kan de utnyttja den inte-längre-så-fina lägerplats som någon utopist någon gång bestämt sig för att bygga där, utmed det guppande vattnet. En lägerplats ämnad för de lyckade människorna, de som äger hem och arbete. Men dessa priviligerade människor har även skänkts en tidsbrist, en tidsbrist som gör lägerplatsen överflödig, för dem. Överflödig så till den grad  att den istället kan utnyttjas av de som är samhällets överflöd: de hemlösa och de ledsna.

      Men de som inte saknar hus och jobb finns ändå med i bilden. Ty på andra sidan vattnet ligger en högrest, ren, lyxig byggnad med bad och gym och utsikt över de utstöttas tillhåll. När flickan står jämte det badande Djuret i de utstöttas revir ser hon hur människorna med pengar och hem springer på löpband där inne, spenderar tid effektivt - hur de bygger upp en hållbar kropp i en ohållbar värld och tittar ömsom på de utsötta, ömsom på Djuret och flickan, där de alla står på andra sidan vattnet och tittar tillbaks.

Vattendrag och stränder har i många tider och i många kulturer setts som magiska, liminala sfärer där olika världar möts. Och nog är det väl så även här.

Att vara ledig är att vara absolut upptagen med att inte vara upptagen. Fast, jag borde, snart, sätta igång och språkkorrigera en text som förmodligen, kanske, kommer att publiceras någon gång. Men det var länge sedan jag skrev den, så jag anar, eller vet, att jag kommer vilja ta bort eller ändra hälften. Risken är alltså att det blir ett evighetsuppdrag med lång ångestsvans. Därför drar jag mig för att sätta igång. Jag spikar att vecka 27 skall jag börja och fortsätta tills jag är färdig. 

Fram till dess skall jag läsa några nylånade böcker. Sådana man velat läsa länge men inte hunnit eller orkat med. Mest spännande verkar nog Judith Stills Derrida and hospitality - theory and practice. Men även de andra kan nog visa sig vara guld värda: Peter Buse Ghosts: deconstruction, psychoanalysis, history, Mark Wigley The Architecture of deconstruction, Jean-Michel Rabaté The ghosts of modernity, och Esther Rashkin Family secrets and the psychoanalysis of narrative.

Men först av allt: promenad med Djuret.

Morgonpromenad med det övernattande Djuret. Sommar. Grönt och varmt och barfota. Men, snart midsommar. Tunnlarna som jag åkte genom som liten, på väg till farmor och farfar i Varberg, var till en början evigt långa, oändliga - utan slut, verkade det som. Med åren och åldern blev de kortare och kortare, snabbt förbipasserade, borta innan man ens hunnit märka dem. Även somrarna var oändliga, fler år långa, nästan. Men numera far de förbi som expresståg. Vid midsommar, nu snart, kommer dagen vara som längst, men sen går vi åter mot mörkret, mot hösten, vintern, julafton.

        Och mot döden. Tiden rinner bort så snabbt nu. Det är som om den började som en ny bäck. Till en början varden  svag och fragil,stötte på hinder, letade sig fram i osäkert långsam takt. Men med åren bildas där en skåra i marken: tiden vet sedan precis vart den skall, den följer det upptrampade och invanda, den rör sig snabbt, den får upp hastigheten och vanan och rör sig snabbt. Inget kan stoppa den.

       Så. Man borde ta vara på detta, på sommarmorgonen och sommardagen och sommarnatten - på sommaren. Livsstress via vag eller tydlig dödsångest, en omedveten envis vilja att få stopp på den där snabbt framrusande bäcken av tid. Växer inte alla människans skapelser ur den där stressen och skräcken inför slutet? Skapa, lämna spår, lämna arv, påverka, förändra - och så föreviga jaget. Sökandet efter odödlighet har inte försvunnit bara för att vi inte längre lever med myter om Livets träd och odödlighetselixir.

Gustav Klimt, Tree of Life

Fast på sommaren skall man, säger de och känner man, bara leva, för stunden, i nuet, i tillvaratagande av allt det lilla. En idé och känsla som är minst lika stressande som dödsångesten.