Slumpen eller ödet eller tillfälligheterna: hur det ibland blir som det blir, stick i stäv med alla sannolikhetskalkyler, upphör aldrig att förbrylla.

Alltså...

Hur man råkar gå promenad på precis rätt ställe vid precis rätt tidpunkt för att så, på gatan, råka möta nyvänner från gårdagens midsommarfirande. En liten stund innan vi stötte på varann var jag i det där valet och kvalet: skall jag svänga av och svänga bort? skall jag gå under träden eller skall jag gå utmed vattnet? Utmed vattnet, kom jag på okänt vis fram till, ja: utmed vattnet blir bäst. Och så mötte jag nyvännerna.

       Och att sedan vända tillbaks samma väg som man kom, tillsammans med nyvännerna, och då få syn på en annan vän, precis som denne är på väg att försvinna in i ett hus. Hade jag varit där en ynklig eller stark sekund senare eller tidigare hade vi inte mötts. Märkligt detta, med rättan tid och rättan plats.

Ny tavla på g för övrigt: