Flickan och Djuret går och badar i den somriga grönskan. De är glada och nöjda och fria och oskyldiga. De är rena. En vacker vy, en idyll, en ljus skönhet. Men idyllen har alltid redan börjat krackelera. För vattnet och sträckan utmed vattnet finns i en verklighet som inte är ren och fin.

"Stranden" är nästanbebodd. Den är upptagen av de kringströvande som inte riktigt bor - människor från samhällets utkant, de utstötta och sargade och beroende ickeboende. De ugglar sorgset mellan färgglada systembolags-påsar. De saknar mycket, tak och ro och glädje.

        Men de äger något som många andra saknar: tid. Och med denna tid kan de utnyttja den inte-längre-så-fina lägerplats som någon utopist någon gång bestämt sig för att bygga där, utmed det guppande vattnet. En lägerplats ämnad för de lyckade människorna, de som äger hem och arbete. Men dessa priviligerade människor har även skänkts en tidsbrist, en tidsbrist som gör lägerplatsen överflödig, för dem. Överflödig så till den grad  att den istället kan utnyttjas av de som är samhällets överflöd: de hemlösa och de ledsna.

      Men de som inte saknar hus och jobb finns ändå med i bilden. Ty på andra sidan vattnet ligger en högrest, ren, lyxig byggnad med bad och gym och utsikt över de utstöttas tillhåll. När flickan står jämte det badande Djuret i de utstöttas revir ser hon hur människorna med pengar och hem springer på löpband där inne, spenderar tid effektivt - hur de bygger upp en hållbar kropp i en ohållbar värld och tittar ömsom på de utsötta, ömsom på Djuret och flickan, där de alla står på andra sidan vattnet och tittar tillbaks.

Vattendrag och stränder har i många tider och i många kulturer setts som magiska, liminala sfärer där olika världar möts. Och nog är det väl så även här.