Djuret och jag har jazzat runt på stan idag. Den snällsvarta duon. Människorna blir så märkligt glada, nästan alla ler och tittar i ögonen, när Djuret är med. Vi plockade upp en biobiljett vid det mystiska Studenternas Hus (som är mystiskt eftersom det är precis lika svårt att hitta varje gång man av någon anledning skall dit). "Jag har vunnit en biobiljett... påstås det", och det var sant.

Ja. En meningslös dag som i sin brist på tankar och mål och riktning går i klar linje med de föregående 14 dagarna. Ledighet kallas det. På något förträngt plan uppskattar jag det nog, trots att det är lite som att bli asket. Virvlarna avtar och man inser halvt skräckslaget att de trygga uppdragen, som är trygga eftersom de är överskådliga, tydliga och klart görbara, håller på att slut, för en tid. Så märker man också, snart, att de många små lättillgängliga rummen ersätts av öppna fält, svag bris, utan upptrampade stigar och skyltar som visar vägen: man får tid att gräva (ner sig).

När virveln som håller människor och löv uppe avtar, så sjunker de alla, liksom naturligt, till äldre platåer.

Till äldre platåer. Nomaden har väl kanske inget mål, men han går för att gå. Stannar han så sjunker han, och kommer till  fossilen, det förstelnade och begravda, i de äldre platåerna där man skyfflat undan och skyfflat över en tomhet av något slag. Någon före detta fånge berättade i teveaparaten häromdagen att då han sattes i isolering, i ett mörkt tomt stilla rum, så kände han sig nödgad att rycka loss en av sina knappar på skjortan - så att han kunde tappa den på golvet, krypa och leta reda på den, tappa den på golvet, krypa och leta, tappa, krypa, tappa, leta. Annars hade han blivit ofrivillig asket bland fossilen.

Nåväl. Om man skulle gå och panta burkar?