Morgonpromenad med det övernattande Djuret. Sommar. Grönt och varmt och barfota. Men, snart midsommar. Tunnlarna som jag åkte genom som liten, på väg till farmor och farfar i Varberg, var till en början evigt långa, oändliga - utan slut, verkade det som. Med åren och åldern blev de kortare och kortare, snabbt förbipasserade, borta innan man ens hunnit märka dem. Även somrarna var oändliga, fler år långa, nästan. Men numera far de förbi som expresståg. Vid midsommar, nu snart, kommer dagen vara som längst, men sen går vi åter mot mörkret, mot hösten, vintern, julafton.

        Och mot döden. Tiden rinner bort så snabbt nu. Det är som om den började som en ny bäck. Till en början varden  svag och fragil,stötte på hinder, letade sig fram i osäkert långsam takt. Men med åren bildas där en skåra i marken: tiden vet sedan precis vart den skall, den följer det upptrampade och invanda, den rör sig snabbt, den får upp hastigheten och vanan och rör sig snabbt. Inget kan stoppa den.

       Så. Man borde ta vara på detta, på sommarmorgonen och sommardagen och sommarnatten - på sommaren. Livsstress via vag eller tydlig dödsångest, en omedveten envis vilja att få stopp på den där snabbt framrusande bäcken av tid. Växer inte alla människans skapelser ur den där stressen och skräcken inför slutet? Skapa, lämna spår, lämna arv, påverka, förändra - och så föreviga jaget. Sökandet efter odödlighet har inte försvunnit bara för att vi inte längre lever med myter om Livets träd och odödlighetselixir.

Gustav Klimt, Tree of Life

Fast på sommaren skall man, säger de och känner man, bara leva, för stunden, i nuet, i tillvaratagande av allt det lilla. En idé och känsla som är minst lika stressande som dödsångesten.