Märkligt. Hur vissa människor av okänd anledning, eller kanske inte av någon anledning alls, väljer "kommer kanske att delta" på facebookevenemang av arten "namninsamling  mot djurmisshandel".

Att folk inte svarar överhuvudtaget, det kan jag förstå. Men de som uppenbarligen orkar klicka "kanske" kan väl likväl klicka "ja, kommer att delta"? Vad skulle kunna gå fel om ni istället väljer "ja"? Är det en fråga ni måste överväga ordentligt innan ni tar ställning, och således väljer "kanske" för att få lite mer betänketid? Är ni rädda att ni kanske skall råka rädda ett djur - av misstag? Är ni rädda att ni kan bli tvugna att utbrista:

"Åhneeeej, jag råkade rädda ett djur! FAAAN OCKSÅ! Jag visste väl att jag skulle ha valt "kommer inte att delta", eller i alla fall "kommer kanske att delta". Men nejnej, nu valde jag, min jävla idiot, "kommer att delta" - och se hur jävla bra det gick, jag råkade rädda ett djur. Så JÄVLA klantigt!"

Trots att vi "inte firar jul" i min familj, är jag nu precis hemkommen från ett icke-firande som alltså mest "råkat sammanfalla" med julafton, men som absolut inte är ett julfirande. Förnekelsen är total och alla spelar spelet. Ingen nämner någonting om att det överhuvudtaget skulle vara något speciellt med just denna dag. Att mormor ger sina barnbarn lite pengar just denna dag är en ren slump, och att jag och bror är hemma just denna dag är även det, givetvis, ett stort sammanträffande. Märkliga sammanträffanden alltsammans alltså, och absolut inte något julfirande.  Nej för fan!

Hur som helst: detta icke-firande är ett perfekt tillfälle att studera mödrar på. Låt oss börja med mormor. Jag fick för mig att visa henne några bilder ,och börjar med en bild på hunden som jag passar, då han är iförd min mössa.

- Men vad konstig han ser ut på huvudet. Det var en underlig hund...

- Mormor... han har min mössa på sig.

Jag visar bilder från min inflyttningsfest:

- Är det där din brors flickvän?

- Nej mormor... det där är min bror.

Vidare:

- Är det där din tjejkompis?

- Eh... nej mormor, det där är Fredrik...

Jag är glad att min bror inte befann sig i rummet då han blev misstagen för att vara sin egna flickvän.

Mamma då. Jag försöker packa ner tvätt att ta med mig hem,och muttrar något om att jag tycker det fattas strumpor. Då kommer den totalt sanslösa hysterin upp till ytan. Mamma synes plötsligt inse att frågan om strumpor är en fråga om liv och död:

- Men här! Här! Ta dessa! Här har du!!!

- Lugn mamma, det är ingen...

- Men ta de här nu! Ta dem! Eller hade du sånna redan? Det kanske du hade? TA ETT PAR TILL! TA DEM! JAG KAN KÖPA NYA! Här! HÄR!

- Det är ingen fara mamma, lugna ner dig.

- Men här, HÄR har du! Dessa är bra. Vi måste se till att du har jämna par också. Har du jämna par? Har du jämna par? Har du jämna par? Är denna din? Nej, den kanske är pappas? Äsch, ta den också! Ta ALLA!

- Herregud...

Det behöver förresten inte råda strumpbrist för att mammas hysteri skall vakna till liv. ALLT väcker den till liv. Grönsaker. Ved. Eld. Skor. Dörrar. Hundar. Får. Vatten. Luft. You name it.

       Exempelvis satt vi alla vid TV:n, med en tänd brasa i kakelugnen. Framför spisen finns en stenplatta som skall hindra att den glöd möjligen skulle kunna falla ut skadar golvet. Men det räcker inte.

- Kolla nu, kolla så att det inte kommer ut glöd. Det får inte komma ut glöd. Ha koll så att det inte kommer ut glöd! Men KOLLA DÅ!

En fantastisk upplevelse var det också att försöka lära mamma hantera en dator - närmare bestämt internet. När man för 23 gången måste förklara att "du måste klicka i det fältet du vill skriva i, det räcker inte att bara hålla muspekaren övanför det" börjar tålamodet nästan brista. Men glöm nu inte att detta faktiskt är kvinnan som en gång frågade mig:

- Varför funkar inte CD:n?

- Eh... för att du försöker sätta in den där man sätter in kasetter...

Men jag gillar mamma ändå. Särskilt då hon pratar om döda djur.