På något vis vore det enklare att leva i en rakt igenom ful värld. För vi kan ju inte låta bli den där melankolin, ett slags i-förväg-sörjande, då vi ställs öga mot öga med skönheten.

Jag och Djuret var just ute i skogen och medan hunden var glad kände jag för att dö: dimman och höstlöven band ihop något som var plågsamt fint. Ge mig det. Eller befria mig från livet så jag slipper veta att jag inte kan, att jag är liten eller otillräcklig inför detta. Utanför mig ligger detta och jag antar att jag sörjer något, som människa, som avskild men medveten. Något drar i mitt hjärta och det gör ont samtidigt som jag vill stanna för alltid: det gör ont eftersom jag inte kan stanna för alltid. En slags masochism. Något måste och vill jag göra. Men det är ett något som inte finns eller går. Om det finns vet jag inte vad det är: det är ovetbart. Jag vet bara att det är omöjligt.

Bron över vattnet var avstängd. Jag gick över ändå, men jag kan inte komma över min mänsklighet.

Jorden och smutsen, evolutionen och allt det där som förklarar sakerna som upplevs magiska - det går inte att förbise att vi är av jord komna. Vi är enkla, vi måste och kommer alltid att återkomma till det. Men vad blir man om man inte samtidigt råkar se något mer? Vad blir man om man inte råkar söka de otroliga svaren, eller göra de otroliga kopplingarna: de som gör en vedklave till symbol för en fader, och en eld till en orörbar, evig älskade? Det otroliga är inte troligt, men, å andra sidan är det enormt: otroligt, fantastiskt, och kan få tunga skepp att lyfta från marken. 

Idag hörde jag en pappa morra åt sin lilla bebis på spårvagnen. Jag gör samma sak med Djuret, och förstår precis hur mycket kärlek som ligger i ljudet. Det vet jag. Men jag vet inte varför.

På wikipedia står det att morrning är till för att varna andra djur, varna som i "jag är arg, gå undan innan jag dödar dig". Människor, säger wikipedia, kan också morra - men det är ett morr lånat från djuren. Vi härmar dem bara. (För vi är inte djur, det har vi länge försökt övertyga oss själva om - morrande är frukansvärt djuriskt, aldrig skulle väl vi? Nej nej, det var djuren som lurade oss).

Tanken slår mig att morrandet kan vara en tidig, nedärvd och primitiv uppfostringsteknik: visa den späda hjälplösa ungen vem som bestämmer, sätt henom på plats. Men, det finns något nästan erotiskt kärleksfullt i ljudet, när man känner sig tvungen att göra det. Det utförs endast för de förutsättningslöst älskade: de som älskar en oavsett vad, de man älskar oavsett vad. Som en gåva, ett jag-älskar-dig-ljud. Älskar vi dem, spädbarnen och djuren, eftersom de är våra eviga tjänare och slavar? Är det därför vi morrar? Älskar de oss eftersom vi - deras stora förebilder, deras livhank och ägare - ger dem uppskattning och ro, trygghet? Är det en Herre-slav-relation vi morrar åt? Kan det stämma? Något säger mig att såväl jag som pappan skulle offra liv och lem för våra morr-partners.Vem offrar liv för en slav? Ingen. Vad är det då? Vad är det?

Är det då ätandet; förtärandet? Att morra i en lek inför ett dödande som ger förening: enhet genom att sluka den andre? Fast i en fader-son-relation stannar det vid ett nästan-ätande. Den andre får inte förloras, smältas, bli till en del av frossaren. Frossaren vill ha hen kvar, och ha kvar viljan att frossa. Frossaren som inte frossar behöver det andra livet vid liv, för sin överlevnad. Så det stannar vid morrning och en lust, och sen inget. Inget mer.

Frukten är alltid redan rutten när man sätter den till munnen för att äta.

Jag försöker begripa varför man alltid förlorar det man vill ha så fort man inser, att man vill ha det. Skapar vi verkligheten efter hand? Och är "efter hand" alltid utifrån dystopisk mall? Förinställt på: förlust. Vissa saker verkar vara synliga enbart i ögonvrån, innan den starka och tryckande vakna blicken fångar och binder upp. Blicken är destruktion. Den fastnar och det går nedför och nedför och nedför. Den vet så mycket och är så barsk. Ser Blicken att dörren glider upp och någon är på väg in så slår den genast igen den, med ilska och med eld. Distraktion, förled det sorterande ögat. Låt oss simulera en tät dimma.

Det är så fint i skogen nu att man mår dåligt.

Man vet liksom inte vad man skall ta sig till.

Det går ju inte att äta hela världen.

Men det är det man vill göra.

Eller åtminstone konservera.

Minns ni när man som liten i skolan fick höra av bildfröken att "Nu vill jag inte se några vita ytor! Allt skall vara färglagt!"? Det är märkligt hur allt förr eller senare uppfylls av något, hur något alltid lyckas hitta rätt och tränga sig in, även i de mest igenbommade av rum.

       Jag har försökt låta tanken ligga i vaggan och vila det senaste. Det är bra. Det är skönt. Det är tur att man kan inse att det behövs. Men tomhet tillåts inte. Någon har bestämt det, att så är det. Tömmer man huvudet uppfylls ens väsen snart av något annat - något som tar helt över, som inte kan förbises; en högljudd snyltargäst. Det kanske tar en liten stund, innan det där andra hittar dit in. Men när den första lilla bäcken sipprat rätt, rätt in i ens dolda rum, så kommer en hel flodvåg. Ett hav.

Dörren står alltid på glänt. Den går inte att stänga.

Det underliga är, att  huvudet - rummet för den behärskade rationaliteten, tänkandet, filosoferandet - faktiskt tillåts förbli tomt. Det är lätt att sluta tänka. Den snyltgäst som kommer istället - och tar över alla roder - är en emotionell typ: den rör sig runt i hela kroppen.

Man känner obehag över inget. Det är allt.

Eller så finns det ingen gäst.

Det kanske bara är jag.

Bara jag själv som reflekterar över tomheten.