På något vis vore det enklare att leva i en rakt igenom ful värld. För vi kan ju inte låta bli den där melankolin, ett slags i-förväg-sörjande, då vi ställs öga mot öga med skönheten.

Jag och Djuret var just ute i skogen och medan hunden var glad kände jag för att dö: dimman och höstlöven band ihop något som var plågsamt fint. Ge mig det. Eller befria mig från livet så jag slipper veta att jag inte kan, att jag är liten eller otillräcklig inför detta. Utanför mig ligger detta och jag antar att jag sörjer något, som människa, som avskild men medveten. Något drar i mitt hjärta och det gör ont samtidigt som jag vill stanna för alltid: det gör ont eftersom jag inte kan stanna för alltid. En slags masochism. Något måste och vill jag göra. Men det är ett något som inte finns eller går. Om det finns vet jag inte vad det är: det är ovetbart. Jag vet bara att det är omöjligt.

Bron över vattnet var avstängd. Jag gick över ändå, men jag kan inte komma över min mänsklighet.