Jorden och smutsen, evolutionen och allt det där som förklarar sakerna som upplevs magiska - det går inte att förbise att vi är av jord komna. Vi är enkla, vi måste och kommer alltid att återkomma till det. Men vad blir man om man inte samtidigt råkar se något mer? Vad blir man om man inte råkar söka de otroliga svaren, eller göra de otroliga kopplingarna: de som gör en vedklave till symbol för en fader, och en eld till en orörbar, evig älskade? Det otroliga är inte troligt, men, å andra sidan är det enormt: otroligt, fantastiskt, och kan få tunga skepp att lyfta från marken. 

Idag hörde jag en pappa morra åt sin lilla bebis på spårvagnen. Jag gör samma sak med Djuret, och förstår precis hur mycket kärlek som ligger i ljudet. Det vet jag. Men jag vet inte varför.

På wikipedia står det att morrning är till för att varna andra djur, varna som i "jag är arg, gå undan innan jag dödar dig". Människor, säger wikipedia, kan också morra - men det är ett morr lånat från djuren. Vi härmar dem bara. (För vi är inte djur, det har vi länge försökt övertyga oss själva om - morrande är frukansvärt djuriskt, aldrig skulle väl vi? Nej nej, det var djuren som lurade oss).

Tanken slår mig att morrandet kan vara en tidig, nedärvd och primitiv uppfostringsteknik: visa den späda hjälplösa ungen vem som bestämmer, sätt henom på plats. Men, det finns något nästan erotiskt kärleksfullt i ljudet, när man känner sig tvungen att göra det. Det utförs endast för de förutsättningslöst älskade: de som älskar en oavsett vad, de man älskar oavsett vad. Som en gåva, ett jag-älskar-dig-ljud. Älskar vi dem, spädbarnen och djuren, eftersom de är våra eviga tjänare och slavar? Är det därför vi morrar? Älskar de oss eftersom vi - deras stora förebilder, deras livhank och ägare - ger dem uppskattning och ro, trygghet? Är det en Herre-slav-relation vi morrar åt? Kan det stämma? Något säger mig att såväl jag som pappan skulle offra liv och lem för våra morr-partners.Vem offrar liv för en slav? Ingen. Vad är det då? Vad är det?

Är det då ätandet; förtärandet? Att morra i en lek inför ett dödande som ger förening: enhet genom att sluka den andre? Fast i en fader-son-relation stannar det vid ett nästan-ätande. Den andre får inte förloras, smältas, bli till en del av frossaren. Frossaren vill ha hen kvar, och ha kvar viljan att frossa. Frossaren som inte frossar behöver det andra livet vid liv, för sin överlevnad. Så det stannar vid morrning och en lust, och sen inget. Inget mer.