Frukten är alltid redan rutten när man sätter den till munnen för att äta.

Jag försöker begripa varför man alltid förlorar det man vill ha så fort man inser, att man vill ha det. Skapar vi verkligheten efter hand? Och är "efter hand" alltid utifrån dystopisk mall? Förinställt på: förlust. Vissa saker verkar vara synliga enbart i ögonvrån, innan den starka och tryckande vakna blicken fångar och binder upp. Blicken är destruktion. Den fastnar och det går nedför och nedför och nedför. Den vet så mycket och är så barsk. Ser Blicken att dörren glider upp och någon är på väg in så slår den genast igen den, med ilska och med eld. Distraktion, förled det sorterande ögat. Låt oss simulera en tät dimma.