Minns ni när man som liten i skolan fick höra av bildfröken att "Nu vill jag inte se några vita ytor! Allt skall vara färglagt!"? Det är märkligt hur allt förr eller senare uppfylls av något, hur något alltid lyckas hitta rätt och tränga sig in, även i de mest igenbommade av rum.

       Jag har försökt låta tanken ligga i vaggan och vila det senaste. Det är bra. Det är skönt. Det är tur att man kan inse att det behövs. Men tomhet tillåts inte. Någon har bestämt det, att så är det. Tömmer man huvudet uppfylls ens väsen snart av något annat - något som tar helt över, som inte kan förbises; en högljudd snyltargäst. Det kanske tar en liten stund, innan det där andra hittar dit in. Men när den första lilla bäcken sipprat rätt, rätt in i ens dolda rum, så kommer en hel flodvåg. Ett hav.

Dörren står alltid på glänt. Den går inte att stänga.

Det underliga är, att  huvudet - rummet för den behärskade rationaliteten, tänkandet, filosoferandet - faktiskt tillåts förbli tomt. Det är lätt att sluta tänka. Den snyltgäst som kommer istället - och tar över alla roder - är en emotionell typ: den rör sig runt i hela kroppen.

Man känner obehag över inget. Det är allt.

Eller så finns det ingen gäst.

Det kanske bara är jag.

Bara jag själv som reflekterar över tomheten.