Minns ni när man som liten i skolan fick höra av bildfröken att "Nu vill jag inte se några vita ytor! Allt skall vara färglagt!"? Det är märkligt hur allt förr eller senare uppfylls av något, hur något alltid lyckas hitta rätt och tränga sig in, även i de mest igenbommade av rum.

       Jag har försökt låta tanken ligga i vaggan och vila det senaste. Det är bra. Det är skönt. Det är tur att man kan inse att det behövs. Men tomhet tillåts inte. Någon har bestämt det, att så är det. Tömmer man huvudet uppfylls ens väsen snart av något annat - något som tar helt över, som inte kan förbises; en högljudd snyltargäst. Det kanske tar en liten stund, innan det där andra hittar dit in. Men när den första lilla bäcken sipprat rätt, rätt in i ens dolda rum, så kommer en hel flodvåg. Ett hav.

Dörren står alltid på glänt. Den går inte att stänga.

Det underliga är, att  huvudet - rummet för den behärskade rationaliteten, tänkandet, filosoferandet - faktiskt tillåts förbli tomt. Det är lätt att sluta tänka. Den snyltgäst som kommer istället - och tar över alla roder - är en emotionell typ: den rör sig runt i hela kroppen.

Man känner obehag över inget. Det är allt.

Eller så finns det ingen gäst.

Det kanske bara är jag.

Bara jag själv som reflekterar över tomheten.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...