Och så, blir man anfallen igen, av något. Man drömmer om odjur och undrar, mellan förnuft och känsla, vad som är hönan och vad som är ägget. På dagen håller de sig på avstånd, men i mellantillstånd, när det vacklas mellan att vara på vakt och att göra sig tillgänglig för... det perverst ärliga och mångbottnade, då blir det trängsel. Att vara trängd, klämd: av något.

Man känner det bara när man är mellan (eller är det kanske bara mellan man känner av?). Det är viktigt att känna det, att vara där: för man bär både skärpa och  sårbarhet, man kan se samtidigt som ögonen skapar sitt, man vet att bilderna och stämningarna är egna, men man vet samtidigt att man inte känner igen dem, att de är främmande, att de kan förvåna.

Mellan hav och fast mark vaskas guldet fram.

Medvetandet är en konkretiseringsmakare men det ser mellan fingrarna och skyfflar undan. De största och fulaste fiskarna fastnar i nätet medan de o så avgörande småglinen smiter förbi. Drömspråket, det perverst symboliskt rymliga, har den största famnen. Men det måste knacka på i det vakna huset, om näring skall kunna utvinnas för hela världen: de upplysta såväl som de mörkerlagda delarna. Således är glömskan, eller oförmågan att minnas,  frihetens största fiende. Den största och den vanligaste fienden. Och en oundviklig fiende. Åtminstone då det som skall ihågkommas är drömmens brutala symboler, som är så mycket, så stora, så djupa, så olika sig själva. Och så olika det upplysta livets etikettregler. 

I skymningen hälsar de oartigt på varandra: den upplyste som inte märkt att hans hus har unken källare, och den burdusa symbolisten som säger saker som även de mest finmaskiga av minnesnät kommer tappa delar av. Men vissa fiskar fastnar, och de kan ge föda åt ett helt folk.

Skymningen är frihetens hantlangare.

Jag var ute och flög i natt. Fast det var lite av misstag; något som liksom bara hände. Först växte glädje med orkankraft inom mig. Så jag sprang och skuttade, började skratta hejdlöst, eftersom alltid var och gick så lätt och perfekt. Sen lutade jag mig bakåt, tvingade envist men försiktigt upp benen, och svävade fram en liten bit ovanför marken. Tittade på molnen.

       Det hade inte kunnat ske på något annat vis. Det finns bara ett sätt. Eller en känsla. Alltid samma känsla. Alltid samma känsla av ett särskilt tillvägagångssätt. Att lyfta. Det verkar finnas vissa fysiska regler, för flygandet i drömmandet. Och det är nog därför det är verkligt.

   Dubbelgångare i mina trakter. Vi möttes och vi båda, jag och han, hävde ur oss instinktiva korta hälsningafraser, innan vi av osäkerhet snabbt gick vidare. Han var inte den jag trodde. Och jag vet inte vem han trodde att jag var.

Man skall döda sin dubbelgångare. Jag vet inte riktigt varför, men så säger traditionen. Dubbelgångaren kommer med otur. Det är en fråga om liv och död, om vem som hinner döda den andre först. Döda just eftersom den andra inte är annan: utan samma, samma som jag. Världen är inte stor nog för två av mig. Jag är inte stor för två av mig. (Lite varstans är det således kutym att, i fall av tvillingfödsel, döda ett utav barnen, or so they say).

Jag har dödat min dubbelgångare en gång. I en dröm. Fast hon inte bara dubbelgångare, utan  dubbel dubbelgångare; för jag fick först syn på henne i en spegel. Hon kom sedan emot mig, och jag högg ner henne, hänsynslöst.

För hon kunde inte tillåtas.

Obehag. Mötet med eller tanken på, idén om, dubbelgångare har kopplats till begreppet och känslan das unheimlich . En vid känsla som kan väckas av allt från dockor som ser otrevligt levande ut, till tanken på att bli levande begravd, deja vu, oförklarliga sammanträffanden, spegelbilder, och upprepningar.

        I grunden synes det vara fråga om en tvekande känsla inför något som bär både igenkännande och främlingsskap, inför det som är eget men samtidigt främmande, inför det som är främmande men samtidigt eget. Freud (1919) famlade och trevade och tvekade inför grunden till denna känsla, men försökte, till sist, ändå sluta sig till att den uppstår då man påminns om en förgången, nästan-glömd tid: en epok i individens barndom, eller (och här blir det kontroversiellt) i mänsklighetens barndom, av nomadism och magisk animism.

Du är jag men jag är ju bara jag, du kan inte vara jag. Obehaget inför dubbelgångaren stammar, enligt Freud, från den lilla barnets egenkärlek: dess narcissism. Ty denna egenkärlek får barnet att producera flera själv, för att förenkla egenriktade kärlekens framkomst. Eller något i den stilen. När man sedan, i vuxen ålder, har gått vidare men påminns om denna tid, via dubbelgångaren, träder en kuslig känsla fram. Det andra jaget är bekant, men främmande. Den vuxne har samlat in och ordnat upp barnets många (projicerade) jag. Endast en återstår. Dubbelgångaren påminner om pluralismens tid, och otrevligheten tar vid.

Fast. Egentligen är vi ju alla alltid många och andra inför oss själva och inför varandra. Men det är en annan historia. Eller?

Djupare lager, andra skikt. Ett autencitets- och närvaro-behov ligger, tror jag, och ruttnar här, någonstans i bilden av dubbelgångaren, i skräcken inför dubbelgångaren. Att jag skulle vara en annan, eller klyvd, eller att jag skulle vara (Gud förbjude!) möjlig att kopiera: att jag inte är autentisk, det är vad dubbelgångaren antyder. Hon kan komma och stjäla mitt liv. Hon är ett hot mot min bild av mitt jag som helt och rent och bortom kopieringsmöjlighet.

Det finns bara en Gud. Treenigheten förkastades nog inte enbart av vissa eftersom de var "obildade barbarer" utan förmåga till abstrakt tänkande, utan eftersom tanken på flera i en väcker dubbelgångarens kuslighetskänsla. (Men det är ju tre önskningar i en. Det går ju faktiskt inte! som de säger Kinder Egg-reklamen, som vi alla ovilligt tagit till våra hjärtan...)

Evig en-het. En kärlek. Ett jag. En Gud. "Om du måste välja en...".

Det finns bara en. "Vik hädan, dubbelgångare!"

Nej. Man borde nog säga "Välkommen in, vi har mycket att tala om".

tipp tapp, tipp tapp, tippi tippi tipp tapp, tipp, tipp, tapp

tyst det är i huset

tyst i huset

Seminariumdag. Vi bär innanmätes-skynken, avskärmande slöjor, som effektivt dämpar kreativa röster. De försöker komma till tals men de är så blyga, så blygsamma, så försynta. En annan röst reser sig hög och stolt (se så reslig jag är!) och den frågar uppmanande "inte skall väl jag...?". Inuti försöker och vill någon del, ännu, få oss att chansa och rusa och kasta, kasta loss och kasta ut, rasa, ge upp och ge allt. Hämmad. Dämpad. Dämpa den.

Hörde ni något? Ja, eller vänta.... sssccchhh... nej? Ett skamset men pregnant mummel som avfärdas som ett oväsentligt brus, ett överflöd eller en restprodukt - ta ingen notis. Håll er nu still och lugna. Åker ni för fort åker ni fast. Sansad. Vänta vänta vänta: vad stod det på skylten? Har jag missat något väsentligt? Säkert! Skulle jag ha tagit av här? Var är jag? Det är bäst att stanna. På tomgång.

Över marken lägger vi inget stötdämpande. Det behövs inte. För vi faller inte. För vi klättrar inte. För vi vågar inte. Knappt, knappt lyckas vi ens sträcka blicken upp mot tallegren. Svindlar, oj, vi mår illa av blotta tanken på potentiella höjder och potentiella fall.

Pengar. Vi verkar ha installerat ett amoröst förhållande, till dem. Inte "nästan" amoröst eller "lite" amoröst - utan amoröst, rent igenom amoröst: erotiskt.

       Jag fastnade framför TV-programmet Pengarna på bordet igår, och den blev helt löjligt tydlig, den erotiska dragelsen till pengar. Programmet går ut på att de tävlande får två miljoner kronor i fysiska kontanter, som de sedan skall satsa på rätt svarsalternativ. Lägger de pengarna fel faller de ner genom en fallucka och är förlorade.

      När programledaren frågar deltagarna "Tycker ni om pengar?" reagerar de precis som om han hade frågat "tycker du om Anton?" när det är helt uppenbart att personen i fråga är blygt förälskad i denna Anton. Deltagarna rådnar, fnittrar lite förnärmat, som om de blivit påkomna, och medger undvikande att "ja, pengar är bra...". Som en förbjuden kärlek, en förbjuden romans. Innan spelet börjar får de gå fram till de två miljonerna, och röra vid dem - smekande rörelser, darriga händer, förtrollade blickar. De är helt tagna av denna närhet: de kan knappt behärska sig.

Lyssna på och lär av Kjell Höglund om trollen och guldet, och de bittert lurade människorna.

Jag drömde om en mycket mycket mörk värld, där varje rörelse var seg, som om den vore en rörelse genom sirap. Jag tror att jag flög, eller snarast kämpade fram, i den tunga luften. Och jag hade, innan eller efter den mörka världen, målat mig i ansiktet - svart och mörka nyanser av blå, grön, röd. Fram trädde då, med färgen, tidigare osedda drag. En förvandling, och jag såg i spegeln hur mitt ansikte hade blivit en arkaiskt grov mongolsk eller samisk kvinnas ansikte. Med ögon som liknar ett rovdjurs.

Men mest har det drömda glömts bort, det senaste. Tungt svart, ogenomtränglig sömn. Mycket finns att göra i drömvärlden, vad det verkar. Kanske har jag tagit på mig för mycket, måste jobba övertid.

Jag har lämnat ett hemligt meddelande till mig själv, och andra andra. Det borde vara nästan (alltid nästan) omöjligt att glömma något nedskrivet så totalt och absolut som jag lyckats göra. (Jag skrev i ett konstigt tillstånd). Lappen har legat insydd i en nalles mage, tillsammans med en annan nalle, i 3-4 år.

         I helgen skulle nallen tvättas och jag funderade på hur jag skulle göra med lappen. Tvätta sönder den och aldrig låta någon få veta vad det står? Plocka ut den och läsa den och förstöra allt? Eller, alternativet som det fick bli - plocka ut den och gå runt med den i fickan (de största hemligheterna håller man säkrast nära sitt hjärta, fjärran de egna och de andras blickar), utan att falla för frestelsen att läsa. Så snart nallarna har torkat ordentligt skall jag sy in den igen.

          Än så länge har det inte varit något problem att ha den utanför nallens mage utan att tjuvkika. Det är rent utav lätt. Att läsa vore att beröva lappen häften av dess själv (den starka egenskapen: hemlig). Men någon gång vill jag nog ändå att den skall bli upptäckt och läst. Man skriver ju alltid för en annan.

Och visst kan den komma fram, till någon, någon gång. Som en flaskpost. Men den kan likväl låta bli att komma fram. Ligga kvar osedd på en strand. Dödas av tidens tand.

Som en flaskpost. Allt är lika rätt.

 Natt i Kareby

Lider.

nästan konstant av en släng fugue (av fuga, flykt, rymning), "en oemotståndlig drift att vagabondera". Det är ju äckligt när det bildas klibbig hinna på såsen. Man måste hålla den varm och i rörelse, som blodet i kroppen. Pumpa runt. (Jag gjorde det manuellt en gång, med en påse blod som skulle transfusioneras in i en livmodersopererad hundinna. Fint.).

Det går för snabbt ibland, runtpumpandet av blodet och kroppen och själen, som en virvel så hastig att man tappar  marken. Den är farlig. Marken. Gå vidare. Annars blir du ingrodd, jämte paddor och mossa och gråsuggor, jämte de som trivs i bofasthet. Människan är inte hemma. Hon söker. Hon går vidare mot nya marker och nya besvikelser. Hon går vidare mot nya kusliga gator, tomma eller fulla av tomhet. Marken har blivit farlig. Gå vidare.

Vågar man stanna? Amnesi över hur man gjorde, när man stod still, hur man orkade åsynen av seg hinna, hur man vågar vara nära marken, länge nog.  Grunden till det nya hemmet behöver en mark. Det förstår man ju. Men marken är farlig, obehaglig. Blommorna som växer på den doftar arbete, insatser, dogm och cementering. Marken kräver insatser. Gör du cirkeln liten och blir kvar på en mindre punkt, så måste du bygga. Och när husgrunden är lagd, måste du gå igen. Annars lägger sig obehagets hinna över landskapet och du börjar må illa.

Så, gå händelserna i förväg: gå.

 Jean-Albert Dadas, den mest kända tvångsvandraren. Då och då drabbades han, reste bort som i en trans, glömde hur och att han reste, och vaknade upp långt bort, i Prag, Istanbul, Moskva...  Endast under hypnos kunde han återuppliva vissa minnen av vad som skett.

Det är lätt och svårt när man eller någon fastnar för det ouppnåeliga. Lätt eftersom det förblir, oändligt, alltid onått, aldrig uttunnat. Lätt eftersom det håller strävan vid liv, strävan och det sorgesamma levernet i trånande. Lätt eftersom det finns en trygghet i otillfredsställelsen, i att inte nå fram, i att veta att det där andra är för långt borta, för stort, för annorlunda, för att låta sig fångas. Då allt annat faller undan  i ändligheten och i ofullkomligheternas besvikelser förblir det ouppnåeliga obesudlat: man strävar alltid, för alltid, men inte för att nå fram. Att nå fram är att förlora, att misslyckas. 

Svårt. Eftersom stora delar av charmen och lockelsen ligger i relationen: en relation som alltid delvis måste bestå i sårig otillfredsställelse: sorg, saknad, önskan, längtan. Väljer du det ouppnåeliga, eller om det ouppnåeliga väljer dig, så måste du vara lagt åt ett håll, där du kan se njutning i lidande. Eller, om inte njutning, så åtminstone värde. Värde i det outspädda, som aldrig riktigt kan omvandlas, reduceras, göras till lätthanterligt.