tipp tapp, tipp tapp, tippi tippi tipp tapp, tipp, tipp, tapp

tyst det är i huset

tyst i huset

Seminariumdag. Vi bär innanmätes-skynken, avskärmande slöjor, som effektivt dämpar kreativa röster. De försöker komma till tals men de är så blyga, så blygsamma, så försynta. En annan röst reser sig hög och stolt (se så reslig jag är!) och den frågar uppmanande "inte skall väl jag...?". Inuti försöker och vill någon del, ännu, få oss att chansa och rusa och kasta, kasta loss och kasta ut, rasa, ge upp och ge allt. Hämmad. Dämpad. Dämpa den.

Hörde ni något? Ja, eller vänta.... sssccchhh... nej? Ett skamset men pregnant mummel som avfärdas som ett oväsentligt brus, ett överflöd eller en restprodukt - ta ingen notis. Håll er nu still och lugna. Åker ni för fort åker ni fast. Sansad. Vänta vänta vänta: vad stod det på skylten? Har jag missat något väsentligt? Säkert! Skulle jag ha tagit av här? Var är jag? Det är bäst att stanna. På tomgång.

Över marken lägger vi inget stötdämpande. Det behövs inte. För vi faller inte. För vi klättrar inte. För vi vågar inte. Knappt, knappt lyckas vi ens sträcka blicken upp mot tallegren. Svindlar, oj, vi mår illa av blotta tanken på potentiella höjder och potentiella fall.