Och så, blir man anfallen igen, av något. Man drömmer om odjur och undrar, mellan förnuft och känsla, vad som är hönan och vad som är ägget. På dagen håller de sig på avstånd, men i mellantillstånd, när det vacklas mellan att vara på vakt och att göra sig tillgänglig för... det perverst ärliga och mångbottnade, då blir det trängsel. Att vara trängd, klämd: av något.

Man känner det bara när man är mellan (eller är det kanske bara mellan man känner av?). Det är viktigt att känna det, att vara där: för man bär både skärpa och  sårbarhet, man kan se samtidigt som ögonen skapar sitt, man vet att bilderna och stämningarna är egna, men man vet samtidigt att man inte känner igen dem, att de är främmande, att de kan förvåna.

Mellan hav och fast mark vaskas guldet fram.

Medvetandet är en konkretiseringsmakare men det ser mellan fingrarna och skyfflar undan. De största och fulaste fiskarna fastnar i nätet medan de o så avgörande småglinen smiter förbi. Drömspråket, det perverst symboliskt rymliga, har den största famnen. Men det måste knacka på i det vakna huset, om näring skall kunna utvinnas för hela världen: de upplysta såväl som de mörkerlagda delarna. Således är glömskan, eller oförmågan att minnas,  frihetens största fiende. Den största och den vanligaste fienden. Och en oundviklig fiende. Åtminstone då det som skall ihågkommas är drömmens brutala symboler, som är så mycket, så stora, så djupa, så olika sig själva. Och så olika det upplysta livets etikettregler. 

I skymningen hälsar de oartigt på varandra: den upplyste som inte märkt att hans hus har unken källare, och den burdusa symbolisten som säger saker som även de mest finmaskiga av minnesnät kommer tappa delar av. Men vissa fiskar fastnar, och de kan ge föda åt ett helt folk.

Skymningen är frihetens hantlangare.