Jag var ute och flög i natt. Fast det var lite av misstag; något som liksom bara hände. Först växte glädje med orkankraft inom mig. Så jag sprang och skuttade, började skratta hejdlöst, eftersom alltid var och gick så lätt och perfekt. Sen lutade jag mig bakåt, tvingade envist men försiktigt upp benen, och svävade fram en liten bit ovanför marken. Tittade på molnen.

       Det hade inte kunnat ske på något annat vis. Det finns bara ett sätt. Eller en känsla. Alltid samma känsla. Alltid samma känsla av ett särskilt tillvägagångssätt. Att lyfta. Det verkar finnas vissa fysiska regler, för flygandet i drömmandet. Och det är nog därför det är verkligt.