Lider.

nästan konstant av en släng fugue (av fuga, flykt, rymning), "en oemotståndlig drift att vagabondera". Det är ju äckligt när det bildas klibbig hinna på såsen. Man måste hålla den varm och i rörelse, som blodet i kroppen. Pumpa runt. (Jag gjorde det manuellt en gång, med en påse blod som skulle transfusioneras in i en livmodersopererad hundinna. Fint.).

Det går för snabbt ibland, runtpumpandet av blodet och kroppen och själen, som en virvel så hastig att man tappar  marken. Den är farlig. Marken. Gå vidare. Annars blir du ingrodd, jämte paddor och mossa och gråsuggor, jämte de som trivs i bofasthet. Människan är inte hemma. Hon söker. Hon går vidare mot nya marker och nya besvikelser. Hon går vidare mot nya kusliga gator, tomma eller fulla av tomhet. Marken har blivit farlig. Gå vidare.

Vågar man stanna? Amnesi över hur man gjorde, när man stod still, hur man orkade åsynen av seg hinna, hur man vågar vara nära marken, länge nog.  Grunden till det nya hemmet behöver en mark. Det förstår man ju. Men marken är farlig, obehaglig. Blommorna som växer på den doftar arbete, insatser, dogm och cementering. Marken kräver insatser. Gör du cirkeln liten och blir kvar på en mindre punkt, så måste du bygga. Och när husgrunden är lagd, måste du gå igen. Annars lägger sig obehagets hinna över landskapet och du börjar må illa.

Så, gå händelserna i förväg: gå.

 Jean-Albert Dadas, den mest kända tvångsvandraren. Då och då drabbades han, reste bort som i en trans, glömde hur och att han reste, och vaknade upp långt bort, i Prag, Istanbul, Moskva...  Endast under hypnos kunde han återuppliva vissa minnen av vad som skett.