Lider.

nästan konstant av en släng fugue (av fuga, flykt, rymning), "en oemotståndlig drift att vagabondera". Det är ju äckligt när det bildas klibbig hinna på såsen. Man måste hålla den varm och i rörelse, som blodet i kroppen. Pumpa runt. (Jag gjorde det manuellt en gång, med en påse blod som skulle transfusioneras in i en livmodersopererad hundinna. Fint.).

Det går för snabbt ibland, runtpumpandet av blodet och kroppen och själen, som en virvel så hastig att man tappar  marken. Den är farlig. Marken. Gå vidare. Annars blir du ingrodd, jämte paddor och mossa och gråsuggor, jämte de som trivs i bofasthet. Människan är inte hemma. Hon söker. Hon går vidare mot nya marker och nya besvikelser. Hon går vidare mot nya kusliga gator, tomma eller fulla av tomhet. Marken har blivit farlig. Gå vidare.

Vågar man stanna? Amnesi över hur man gjorde, när man stod still, hur man orkade åsynen av seg hinna, hur man vågar vara nära marken, länge nog.  Grunden till det nya hemmet behöver en mark. Det förstår man ju. Men marken är farlig, obehaglig. Blommorna som växer på den doftar arbete, insatser, dogm och cementering. Marken kräver insatser. Gör du cirkeln liten och blir kvar på en mindre punkt, så måste du bygga. Och när husgrunden är lagd, måste du gå igen. Annars lägger sig obehagets hinna över landskapet och du börjar må illa.

Så, gå händelserna i förväg: gå.

 Jean-Albert Dadas, den mest kända tvångsvandraren. Då och då drabbades han, reste bort som i en trans, glömde hur och att han reste, och vaknade upp långt bort, i Prag, Istanbul, Moskva...  Endast under hypnos kunde han återuppliva vissa minnen av vad som skett.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hade en psyko-dagbok när hela svarta havet rasade in. Det var natt hela tiden då, jag kunde bara skriva på papper under spisen. Det fortsätter egentligen hela tiden att rasa. Svarta vågor svarta vågor. Jag förstår att Noa byggde en båt. Vissa ork...

Vad du måste göra är att ta dig in i det där blodtörstiga och märkliga området igen, så att stenarna ramlar. Det är för jävla prydligt alltsammans och alla vet att personer med hudfärgat läppstift dör av apati och av lögn. Latheten och skräcken hålle...

Det byts och avbryts och vinden som efter 7 veckors ombytligt virvlande just bestämts gör åter igen en u-sväng. Naive idiot; rörelsen går inte att kartlägga. Den glättiga sommaren gassar och man känner alla de där åren i nacken, hur man gått i knastr...

Allt rinner ut och bärgar mig i söt oreda. Jag är förutseende nu till sist och har skapat labila dammar som vägrar annat än att brista. Landet torkar ju. Och hyperventilera gärna, ju hetsigare desto bättre och all andning ger faktiskt luft. Gifflar, ...

Sönderdelaren söker upp mig och söker sönder min minsta por. En mer följsam gräsätare av något slag finns någonstans i min högra lunga, men den är nedspydd av adelsmännens frågvishet och helt enkelt förbannat äcklig vid det här laget. Vid det här lag...