Det är lätt och svårt när man eller någon fastnar för det ouppnåeliga. Lätt eftersom det förblir, oändligt, alltid onått, aldrig uttunnat. Lätt eftersom det håller strävan vid liv, strävan och det sorgesamma levernet i trånande. Lätt eftersom det finns en trygghet i otillfredsställelsen, i att inte nå fram, i att veta att det där andra är för långt borta, för stort, för annorlunda, för att låta sig fångas. Då allt annat faller undan  i ändligheten och i ofullkomligheternas besvikelser förblir det ouppnåeliga obesudlat: man strävar alltid, för alltid, men inte för att nå fram. Att nå fram är att förlora, att misslyckas. 

Svårt. Eftersom stora delar av charmen och lockelsen ligger i relationen: en relation som alltid delvis måste bestå i sårig otillfredsställelse: sorg, saknad, önskan, längtan. Väljer du det ouppnåeliga, eller om det ouppnåeliga väljer dig, så måste du vara lagt åt ett håll, där du kan se njutning i lidande. Eller, om inte njutning, så åtminstone värde. Värde i det outspädda, som aldrig riktigt kan omvandlas, reduceras, göras till lätthanterligt.